i'm really feeling it

Jag har alltid varit kall. Min far uttryckte det specifikt en gång exakt såhär: "Du är en väldigt kall person."
Jag är bra på att undertrycka och egentligen ha väldigt få kroppsstarka känslor. Jag blir glad, jag blir ledsen, osv, men nästan aldrig med "tillräckligt mycket gnista" att det händer något som syns eller knappt kroppsligt känns.
Jag omger mig med personer som i stora drag i den aspekten är mina motsatser. De sprudlar av känslor. De spelar musik, skriver poesi, dansar till minsta rytm. Det känns bra, för det skvätter över på mig. Jag gillar att känna ordentligt, att skratta okontrollerat, ha fjärilar i magen och myror i byxorna och framför allt gråta ur mig all vätska åtkomligt i mitt system.
Under mitt liv hittils har jag förstås varit ledsen över många saker. Som att gråta mig till synes förtvivlad när jag inte fått som jag velat eller blev rädd. Men det var inte förrän min farmor dog som jag upplevde hur känslorna tog över och kroppen kapitulerade. Jag fick vetskapen via sms när jag trodde jag skulle bege mig till jobbet, men då fanns plötsligt ingen styrka i benen. Mitt ansikte blev förvridet, svullet, rodnat och vätskande som den ilsknaste inflammation. Jag tjöt och kunde inte forma endaste tanke och det var fantastiskt. Den totala kapitulationen höll sig i några minuter som upplevdes fruktansvärt befriande.
Min farmor var den första som var mig känslomässigt riktigt nära som gått bort. Fastän vi inte sågs särskilt ofta var hon bland de få i familjen vars tankesätt och känslospår jag kunde relatera och empatisera med på riktigt. Det krävs uppenbarligen rätt ordentlig omskakning för mig att tappa kontrollen och släppa den konstanta självmedvetenheten.
Jag tycker väldigt mycket om att se på feel bad-filmer där det går riktigt dåligt för karaktärer jag empatiserar med, särskilt när jag ser dem bryta ihop blir jag tårögd och fäller några tårar. Men det är inte riktigt samma sak. Bara som ett smakprov. Jag kan nästan fysiskt känna den självuppbyggda tröskeln jag inte kommer över. Jag kommer liksom aldrig riktigt dit.
Ibland längtar jag över tills fler familjemedlemmar och nära vänner slits ifrån mig så att jag kan känna lycka igen.

Mitt rasistiska jag

Jag har nästan bara vita kompisar och framför allt har mina partners i princip uteslutande varit vita.

Det är ganska ångestfyllt och förvirrande att inse. Varför har detta blivit regel? Hur blev det så här?
Jag tror jag skulle kunna spåra tillbaks till mitt mellanstadiejag när jag mer och mer upplevde hur lite jag hade gemensamt med de jag växte upp med i flemingsberg. Kanske lättare att referera till denna text jag skrev i min telefon:


------------------------------
Min upplevelse av förorten är inte inkluderande. Jag är inte tuff, jag är färsk. Jag gillar kalle anka & co, mario, yoshi, pikachu, bert, kalle & hobbe, spirou, marsupilami. Jag är för feg för att tjafsa. Jag vill bygga kojor och kasta kottar. Klättra i träd istället för att mecka i ett trapphus. Varför är pistoler häftiga, de är väl farliga?
Jag vill inte slåss mot kidsen på andra sidan stationen, jag känner inte ens dem. Har de ens gjort oss något?
Att hålla Chiles fana högt är mer irrelevant än Sveriges. Jag har ju bara varit där en gång och då fick jag loppor. Alla pratar bara om hur dåligt och farligt det är därborta. Det enda positiva jag hör är att vinet är billigare, men vin är ju inte ens gott.
Jag har försökt förstå varför fotboll är grejen men jag fattar verkligen inte. Också helt obegripligt är det hur det kan vara kul att spela bandy i mer än en kvart, än mindre att fortsätta prata om bandy efteråt.
Okej det var jävligt spännande att snatta godis några gånger, men det blev gammalt ganska fort.
En gång tog jag en vit tjejs mobiltelefon och mådde skitdåligt över det. Jag vet inte ens var den tog vägen efteråt eller ens vad jag eller någon annan skulle ha den till. Så jävla inte cool.
Och VARFÖR tycker alla att den skitdåliga musiken som Ayo, Ken, Petter och Mystikal gör är så jävla bra? Jag förstår verkligen inte varför det är coolt att vara farlig och dum i huvudet.
Och Scarface. Vad. i. helvete. Jag vet inte ens var jag ska börja.
Och så det mest självklara som alla var överens om förstås: fittor är dåliga, bögar är äckligt.
------------------------------
 
 
Jag passade inte in i förortskulturen som jag kände den. Kunde inte sätta namn på allt som skavde, men uppenbart var jag för töntig för att uppskatta det alla andra tycktes uppskatta. Även kring den tiden kände jag mig jävligt obekväm kring begreppen "man" och "manlighet" och allt vad de tycktes innebära. Jag vill inte sträva efter att bestämma, styra och ställa. Framför allt konceptet med att vara aggressiv och slåss om makt var för mig helt poänglös.
Det kändes väldigt ensamt att ifrågasätta, att vara den som inte förstod charmen med cigaretter och blind motstridighet. Samtidigt var jag för feg och villig att vara vuxna till lags för att ifrågasätta för mycket och vara en cool rebell. Jag tyckte om att visa hur duktig och söt jag var. Nu i efterhand önskar jag att jag tidigare hade hittat något eller någon att identifiera mina skeptiska sidor med, så att det kunde gro och blomstra. Jag kände mig väldigt efter när jag inte förrän slutet på högstadiet förstod att det var spännande och roligt att till exempel ha en helt konstig frisyr och utforska beteenden och åsikter som var wack.
När jag skulle börja högstadiet fick jag chansen att gå i en ny skola en bit bort och då vände jag officiellt förorten och dess kultur ryggen. Nu finner jag det svårt att få ogjort. Jag förknippar förorten med en känsla av svek. Jag använde aldrig förortsslang som liten (förutom 'abou') och när jag gör det nu är det postironiskt och det känns som att jag har blackface på mig när jag gör det.
Jag tror jag måste ha gått och blivit vit någonstans på vägen. I rasifieringsdiskussioner hör jag POCs instämma med varandra om hur utanför de känner sig i ett sammanhang med bara vita. Jag känner bara delvis igen mig, men upplever det mer som att min känsla av utanförskap snarare är klass- än färgrelaterad.
 (iofs skulle jag känna mig jävligt utanför i ett sammanhang med heteronormativa förortsblattar också. Vet inte hur jag ska kategorisera detta på ett snyggt sätt.)
 
Såhär.
Jag har stämplat alla icke-vita med förortstämpeln och med den min upplevelse gentemot förortskulturen. Jag tror att jag även har anammat den strukturella rasism som i princip alla vita har: När det kommer till partners är vita förstahandsval, blattar bara undantag. Oftast inte ens övervägda som alternativ.
Förutom det upplever jag ömsesidighet. Blattar är inte intresserade av mig, jag är tråkig, töntig, ofarlig, omanlig och ospännande. Och jag ämnar för den delen inte att vara något annat.
 

Dear White People

Har precis sett Dear White People och det slår mig hur jävla illa jag betett mig. Jag har gjort black face, har gjort arab face och använt härskartekniker medvetet för att få det jag vill. Jag har även gjort värre saker som jag at the time inte tyckte var så farligt och/eller roligt. Jag ber så mycket om ursäkt.


Ovanstående skrev jag som facebook-status, som jag tog också tog bort efter en minut. Det är förstås sant och mer därtill, men en sån post med offentlig ursäkt är alldeles för enkelt för att komma undan. Som om jag kunde cleara mitt samvete och fortsätta som vanligt efter att ha skrivit ett par snyftrader på internet. Jag är också rädd att jag till och med skulle få sympati av att "modigt hänga ut mig själv" istället för lynchad som jag förtjänar.

Kan jag ursäkta mig med att jag inte visste bättre? Klassiska "ung & dum"? Jag skulle kunna vara sverigedemokraternas favoritblatte som har poserat som hitler, en svart gangster, arabisk terrorist och tyckt att det var skoj. I kontext med white folks som tyckt det var lika roligt. För att inte prata om all sexism, hyckleri och medvetet härskarbeteende på meritlistan. Fan, det är nästan för pinsamt för att bära.

Det känns lite som att jag gjort så jävla mycket dåligt att det inte går att gottgöra. Nästan så att det är lika bra att låta bli att försöka. Är inte det ironiskt? Dåligt samvete över rövbeteende som leder till självförakt som får mig att fortsätta bete mig rövigt för att inte bli oförtjänt omtyckt.

Fan vad arg jag blir på idioter som betett sig som idioter och sen får gullereaktion för att de har skuldkänslor. Jag blir arg på de som potentiellt vill ge mig en kram istället för att slå mig eller säga upp kontakten.
 
Jag tänker inte jämföra mig med någon annans karmapåse som eventuellt är långt mer negativ än min. Om jag ska känna mig duktig bara för att massmördare samexisterar kan jag lika gärna till nästa halloweenfest ha kippa, lösnäsa och polisonglockar. Det är ju bara ett oskyldigt skämt.

Utkast: Dec. 29, 2013

jklmeokflsd

Alla har vi såna dagar

Jävlar vad jag är arg på internet idag. Känner för att ragea över i princip allt jag tycker är orättvist, dåligt och dumt.

Dagens konstiga känsla: Min mammas pappa, även kallad morfar, ska komma till sveriget och hälsa på inom några veckor.
När en viss person jag känner hade svårigheter att träffa sitt barn pga den dåliga relation med modern (till nämnt barn), bestämde sig pappan att han slutar försöka umgås nu (pga tung psykisk belastning) och försöker på nytt när barnet blivit äldre och kan tala för sig själv. Personen i fråga fick då mothugg från olika håll i form av argument som "men när barnet vuxit upp utan sin pappas närvaro kommer inte barnet ha någon emotionell koppling och bara säga: Vem är du?".
Lite så känner jag med min morfar, vem är det? Inte på ett nyfiket sätt riktigt, utan mer åt det likgiltiga hållet.
Jag vet ju egentligen i princip ingenting om min morfars och familjs bakgrund, varför han återvände till Chile och startade ny familj när hans partner och barn var här. Har nästan bara hört negativa saker, men det är ju förstås från ena sidan, den som är här. Inte schysst att basera en åsikt på det.
Jag tror ändå att han blir orättvist bestraffad från mitt håll, då jag associerar honom med frånvarande fäder som inte gör några som helst ansträngingar att vara med sina barn under sina liv och sen plötsligt bara dyka upp och vänta sig att bli välkomnad med omfamningar och gråt. Jag upplever nästan att han representerar de douchbags som obehindrat sprider sin säd i världen som om det vore dens existensiella rättighet och plikt, och inte existerar i samma universum som konceptet Ansvar för sina avkommor. För om mina fördomar stämmer, baserat på större delen av männen i min familj, så är det ungefär han jag har beskrivit.
Just nu känner jag att jag hellre ger honom ett långfinger istället för en kram, tillsammans med en jävla utskällning.

Men det kommer jag inte göra.

My little volcano

Vet ni vad en stomipåse är? Det är en påse på magen som folk bajsar i, för deras tarmar inte funkar av någon anledning som typ sjukdom eller knivhugg. Helt fantastiskt egentligen. En bit av tarmen sticker ut ur ett hål och är fastsytt så att avföringen bara kan ramla ur och in i påsen. Inte fantastiskt ovanligt, men tyvärr något som många mår väldigt dåligt över att ha. De är rädda att folk tycker det är äckliga och så. Det finns däremot en awesome tjej från usat som lägger upp klipp på youtube och visar hur en rengör och byter påse etc. Hon gör ingen stor grej av det och vill få andra som har en sån att inte känna sig som superfreaks. Hon kallar sin utputande tarm på magen för "my little volcano".
Ett tag hängde jag med en tjej som hade stomi, hon hade kommit till terms med det sen länge vid det laget. Och eftersom jag har något av en analfixation, kunde jag inte låta bli, att fråga henne hur det kändes att stoppa in ett finger där i. Vi var lite salongs då förstås, och hon hade av någon anledning aldrig provat själv, men gick med på att jag fick testa. Alltså det är inte så att jag går igång på grejen i sig, men visst känns det lite busigt? Hon har tydligen ingen känsel där alls, skulle knappt märkt det om hon inte faktiskt tittade.
När det kommer till sex, visst känns det som att varje generation skjuter på vad gränserna om vad som är vanilj, lite i taget? Dessa dagar pratar folk helt öppet och om att slicka och suga på det ena och det andra, något som du skulle bli bränd på bål för på 60-talet. Det jag vill säga är, om någon generation framåt, typ min 7-årige brorson kommer tycka det är helt normalt att när det hettar till, sticka in ett finger i fyran, eller trean eller vilket nummer det nu blir. Förmodligen kommer såna operationer bli standard även för de som egentligen inte har någon medicinsk anledning. Som läppfyllnad eller piercings. Patent på kombinationen tatuerings-/piercings- och stomistudion!

Återfall är inte alltid dåligt

För tusen år sen när det var japandagar i stockholm, var det ett band som spelade på medis. De körde covers på gamla tvspelslåtar och jag var astaggad. De insisterade att de spelat fördigt fastän jag och några till ville att de skulle fortsätta. De hade motivationen "man ska ju lägga av medan publiken fortfarande vill hör mer". Det är ungefär så jag har lämnat japan idag. Igår hade jag en fruktansvärt trevlig sista heldag där.
Större delen av dagen spenderades med Jan i harajuku, glidandes omkring i olika konstgallerier. Jag var nästan nära på att köpa en skitball marionettdocka för 2500 espänn. (Vet inte om jag ändå borde gjort det, den var ju jävligt ball.)
Mot kvällen träffade jag efter många ohm och män äntligen Saki, den omtalade svensktalande japanskan som Niklas pratat så gott om. Hon var helt adorable, hade med sig en skittrevlig arbetskamrat och vi hängde tillsammans med min husvärd i någon typ av pub där vi sjöng, lärde mig pickup lines på japanska och drack olika japanska alkoholhaltig drycker tillsammans. Då kände jag verkligen att det kanske inte vore helt fel att förlänga resan med någon vecka...?
Nu på väg hem med rätt känsla (åtminstone ifall det varit en konsert), att fan, det vore ändå jävligt nice att åka tillbaks dit igen.


Tappra, tappra försök

Nu sitter jag i en hiphopklubb som rekommenderades på internätet. Det ligger ute på någon typ av industriområde ute i ingenstans, typ 150 kr intråde, klockan är halv tolv på en fredagkväll och stället är helt tomt. Hah.
Jag vet inte riktigt vad som gick fel i min planering. Satt tom själv på hostelet och chillade för att inte vara den första på plats. Är tydligen inte helt kalibrerad till det japanska nattlivet.
Det vore förstås på sin plats att sticka, se mig omkring för att återvända senare. Men området omkring verkade pretty much dött. Så vad gör jag? Mottar min gratisöl, lyssnar på helt ok musik och sätter mig och skriver, såklart. Vem vet, stället kanske kommer igång om en timme eller två! Det var förresten en annan ensam stackade som också kom hit precis efter mig, undrar var han tog vägen. Inte för att jag skulle kunna snacka med honom, oddsen pekar mot att ingen kan engelska. Dock! Hiphopklubb; sannolikheten ökar något. Pytte.
Musiken är us-amerikansk, kommer förhoppnings höra åtminstone en japansk låt ikväll.

Jag tror det är tre dudes här nu, inklusive mig, exklusive de som jobbar här. Jag känner att det är lite som en tävling om vem av oss som ger upp först och sist. Båda vinner, på varsitt sätt.
De har båda gått in i någon ingång jag trodde ledde till toaletten, det kanske är en väg till ett andra dansgolv. Hade kunnat tro att folket kanske var där om inte entrévärden sagt att det faktiskt var tomt innan jag kom.

Alltså det här med rökning. Alla är överens om att det är dåligt på många sätt bla bla. men just nu är jag glad över stt jag har ett paket cigariller med mig.
Jag är ingen storrökare på något sätt, hemma röker jag kanske en eller två i månaden, och här nu under japanvistelsen håller jag på med min andra. Just nu blir det förutom detta skrivande, inte bara en guilty pleasure, utan också ett högst passande tidsfördriv. 


Hah, bubblebutt. Den där bruno är min svärmorsdröm.

För övrigt, det bästa med japan när det kommer till uteliv är att de är sämre än svenskar på att dansa. Och jag som fuldansare känner mig plötsligt småhäftig på dansgolvet.

Jag hör överallt att det är svårt om inte omöjligt att som utlänning komma in i det japanska samhället. Men jag vet inte om jag skulle vilja det om jag bodde här. Skulle nog föredra att vara och hänga med outsiders, det finns ju även japanska såna, typ de som reser och är nyfikna på andra språk och kulturer. Det sättet att leva som inte innebär mer än en ledig dag i veckan är inte riktigt min grej.

Jag tyckte jag såg en japan-hona här omg. Förvåningen.
Hur ser queerkulturen ut här? Förmodligen supersegregerad från den större kulturen. Det störde mig med de franska hummus jag lärde känna i aix, det upplevdes verkligen som att homos bara umgicks med homos. Säkert ännu mer så här. För att inte prata om alla garderobshoms som förmodligen finns. Visst är sveriget iaf lite mer integrerat? Jag vill verkligen tro det, och det gör mig lite patriotisk.
På tal om segregering, sitter jag på ett hörn lite vid sidan om i klubben. Tvivlarn starkt på att någon skulle sätta sig i närheten för att jag inte är "en av dem". Ibland får jag den uppfattningen i kollektivtrafiken, men det skulle lika gärna vara inbillning egentligen. De har lite samma sätt som i sverige här på det sättet, att inte sitta vid någon om det inte är nödvändigt.

Sjukt, jag har snart suttit här i en timme nu, fortfarande i princip ingen här. Lugn kväll ikväll, it seems. Värt att dra in till stan inatt? Är nyfiken på nattlivet jue. Men tågen har nog slutat gå nu förstås. God damn.

Rätt kul att faktumet att jag har skrivit så här mycket nu visar hur kvällen ser ut.

Får åtminstone gå förbi china town på vägen hem sen för att öka sannolikheten att bli överfallen eller något annat spännande.
Inställningen gentemot kineser känns rätt genomgående här: de är otrevliga, smutsiga och luriga. Rasistiskt? Vem bryr sig, de är smutsiga! Inställningen börjar smitta av sig på mig och det känns jobbigt.

Ah, en av killarna jag trodde var gäst jobbar visst här. Men han är en jag inte räknat upp här ändå.
Men ok nu åtminstone en 6-7 gäster och inte bara killar. Jag känner att det förmodligen är som i sverige, att om det åtminstone är en 5-10 tjejer så sätter de igång dansgolvet, eller iaf gör ett tappert försök.

Jag känner att de kulturella jämförelser jag gör med japan är med sverige och frankrike, vilket förstås är logiskt, för att de är de två länder jag bott i (även om det bara var 5 mån i la france).

Ok hur länge stannar jag? Det är upp till mitt tålamod, snart är klockan ett. Skulle det varit festkväll, hade det åtminstone varit halvfullt vid det här laget.
Mitt tålamod är större än mångas, stannar till halv två, sen börjar jag röra mig såvida inget fantastiskt händer.

Nå, inget fantastiskt hände och jag drog en kvart tidigare än tänkt.
Inte heller vart jag överfallen på hemvägen eller något annat som kunde gjort kvällen minnesvärd.

Jag har nu (två dagar efter tidigare skriven text) fortfarande inte riktigt begripit mig på yokohamas nattliv. Det finns ett nöjesområde som verkar vara aktivt med barer och diverse in på natten, men jag hittade inget som kunde mäta sig med osaka eller tokyo.
Igår kväll (lördag) när jag strollade förbi yokohamas lilla nöjesområde hörde jag livemusik från en jazzklubb och gick in. Fantastisk musik som jag tyvärr bara de sista 4 eller så låtarna av, men satt kvar och med min knaggliga japanska och deras knaggliga engelska pratade vi musik och språk. Riktigt trevlig stämning bland folket, en av servitriserna kunde lite spanska och de satte igång gipsy kings på högtalarna.
Det var slutet på min lördagkväll som egentligen till en början gick så dåligt den kunde gå.
Det var tänkt att jag skulle på kalas hos en kompis kompis, en svensktalande japanska, med svensktalande kompisar. Kvällen ställdes samma dag in pga sjukdom, vilket var väldigt synd. Men då kunde jag iaf istället ge mig ut på äventyr och leta upp en spelning jag var sugen på, med ett japanskt ska-/balkanband! Det tog mig några försök med kollektivtrafiken, stannade förbi starbucks (gratis wifi) för att rita en karta i mitt lilla anteckningsblock över hur jag skulle gå för att hitta. När jag till slut kom fram till den lilla klubben blev det tvärstopp vid dörren, för det var tydligen slutsålt. Och det såg verkligen smockfullt ut. Bitterheten föll över mig. Visste inte riktigt var jag skulle ta vägen ett tag.
Men då! Kunde jag åtminstone gå på oktoberfest med några us-amerikaner jag träffade i klätterhallen! Väl framme i starbucks igen för att kolla var de höll hus, fick jag veta att de istället bestämt sig för att dra till en helt annan stad och käka middag där.
Jazzpuben lyste upp min kväll. Tog en promenad förbi chinatown på vägen hem, men där var allt stängt och släckt. Bra, då missade jag inget särskilt där åtminstone.
Ändå förvånad över hur lite uteaktivitet det var den helgen. Kanske är det helgen innan löning? Alla kanske var på oktoberfesten? Kanske heeelt missade the place to be? The place to be kanske är tokyo (halvtimme med tåg, fortare än att ta sig från södertälje till stockholm)?


Lite enkel sammanfattning om min upplevelse sv kollektivtrafiken

Det finns så fruktansvärt mycket att säga om kollektivtrafiken här att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Men jag börjar nog ändå med det som gjorde mig mest förvånad. Att i landet där tåg och tunnelbana är a och o för massa miljoner folk att dagligen röra sig smidigt och relativt snabbt över stor landsyta, slutar allt abrupt kl 23-01. Ingen mer kollektivtrafik efter det, inte ens de mest centrala och använda linjerna på helger! Inte ens nattbussar finns! Sykt! Det tog mig runt en kvart för att förstå det faktumet när en av våra värdar förklarade det för oss, och jag höll inte tillbaks med att berätta om stockholms fantastiska kollektivtrafik där nattbuss gick varje natt och tunnelbana hela nätterna på helger, håhå! Jorå!


Detta har format en del av livsstilen här. Det här med att missa sitt sista tåg är nog rätt jobbigt, men det är så de famösa kapselhotellen växt fram. Det finns också manga- och internetkaféer där du hyr ett bås med bekväm fotölj per timme där många väljer att spendera sin natt för att det är billigare än hotell. Jag tog i på en sån när jag kom fram till yokohama med nattbussen kl 5 på morgonen. Hade inte sovit mer än 4 timmar, allt var öde, fortfarande lite kallt, och hade ingen större aning om var jag skulle ta vägen i den för mig okända nya staden. Tre timmar på mangakafé var perfekt. Sov som ett barn.


På tunnelbanan är det ganska kul att roa sig med med titta på alla som sitter med hängande huvuden som sover eller halvsover. En klassisk och sanningsenlig bild av tokyo som jag fått redan i sveriget.
Jag fick också chansen att se en tunnelbanevagn som under rusningstrafik endast var för kvinnor. Tydliga stora skyltar vid dörrarna. I princip alla killar jag träffat är så blyga och/eller respektfulla att det är svårt att tänka sig att det är så utbrett med groping, särskilt på tunnelbanan, att problemet diskuterats på regeringsnivå och att den här typen av åtgärder varit nödvändiga. Det kanske inte alls är vanligare än i tex sverige, bara behandlar problemet på ett annat sätt? I dunno. Jag tänker också på "söta undergivna flickan"-idealet som jag uppfattat som stort här, att i den ingår en attityd som inte ryter till och säger emot. I kombination med att äldre mäns önskningar respekteras, och att den "den nördiga, antisociala perversa typen" är mer normaliserad.
Dessa spekuleringar leder nog ingenvart förutom möjligtvis mot mer fördomar hos mig gentemot kulturen.

Vill tillägga att tåg- och tunnelbanesystemet här är det mest komplicerade jag varit med om. Jag gillar att åka tunnelbana, känner att det är något jag vill testa på i varje stad där det finns att tillgå. Har åkt tunnelbana i köpenhamn, berlin, warsawa, paris, toulouse, marseilles, peking, madrid, barcelona, santiago. Inte i belgrad, vågade inte. Generellt funkar de mer eller mindre likadant överallt. Även om det varit stora komplicerade system med många linjer och stationer, har det alltid varit bra skyltat, med lätt att få överblick om det skulle behövas.
I japan finns det ungefär en miljard tåg som åker kring ungefär tio miljarder stationer i cirka en miljon olika linjer, som ägs och drivs av mer eller mindre tusen olika företag. Varje företag har sin egen karta över sina linjer, med sina biljetter och priser. (Lätt överdrivet, det finns faktiskt kort du kan ladda med pengar som dras varteftersom du åker. Inga rabatteringar, men inte heller komplikationer.)
När jag skulle försöka hitta mitt lokala tåg från yokohama blev jag så frustrerad och arg att jag ville slåss. När jag frågar en tågvärd i min fantastiskt knaggliga japanska säger han något och pekar åt ett annat håll. Jag kan inte läsa kanji, försöker ändå identifiera tecknerna så jag kan känna igen tex stationsnamnen eller linjenamnen ("okej hus med fyra fötter och en blomma på taket. Tre streck brevid kvinna under tre rutor. Got it."). Funkar helt ok faktiskt.
Idag ska jag försöka ta mig in till tokyo igen. Igår hade jag tur och frågade en kille som visade sig kunna engelska. Han var själv japan från tokyo och var tvungen att fråga någon annan. Jag stod på rätt perrong, men skulle inte ta första eller andra tåget som kom, utan tredje. Räknar med att det tar mig dubbelt så lång tid att resa än om jag hade vetat vägen.


Åka buss

Nu på väg från osaka till nagoya. Planen var att jag skulle airbnba där, men i förmiddags insåg jag att jag inte ens fått bekräftelse av de jag requestade. Detta lär bli intressant iaf. Kanske får testa ett sånt internet- eller mangakafe till slut heh.

Känner mig rätt nere idag. Tror stor del av det är pga den massiva baksmällan från igår, men också från neglecten av zoe som jag inte lyckas lista ut riktigt. Plötsligt är hon inte intresserad alls alls av mig. Inga initiativ till att prata, korta svar etc. Känns som ingen big deal för henne, jag var väl rolig ett tag men jobbig i längden? I dunno. Typiskt en sån grej jag vill ha utredd och tydligt förklarad för mig, men det känns dödfött, särskilt nu. Synd, jag gillar ändå henne.

Jag är sjukt glad över att jag gillar att bouldra, det känns som min fasta punkt i resan; om jag inte vet vad jag ska göra - boulderhall.
Jag har tidigare inte sett mig som en reseperson, har liksom inte förstått vad jag ska på nya platser att göra. Att resa för att träffa en kompis, visst. Men typiska turistattaktioner som tempel och museum ger mig bara så mycket. Och jag klarar mig mycket väl utan.
Förutom det jag tidigare vetat om som är av intresse för mig vid resor (träffa människor, gå kurs, bouldra) har jag också börjat uppskatta den ensamma stillheten allmer. Det tvingas på en vid såna här sammanhang när jag åker buss eller tåg, eller inte har något att göra på en stund.
Det är inte riktigt något jag trivs i egentligen, iaf inte en längre tid, men jag tror jag känner ett visst behov av det, stillheten alltså. Därmed utsätter jag mig i lägen då det tvingas sig på mig.

För övrigt en sjukt dum idé att varken ha med sig mat eller vatten på den här 4-timmarsresan.

Jag börjar erkänna för mig själv att jag har en viss typ av självskadebeteende going on, som jag säkert haft kanske alltid. Eller åtminstone kanske orsaken alltid funnits, eller att det varit sättet att hantera en viss typ av problem. Jag vill betona att jag är tillräckligt säker på att det inte av den sjukliga sorten, dvs den som gör att det krävs någon typ av vård. Min hälsa blir liksom inte serisously jeoperdised (oj vilket svårt ord att stava).

Jag, så humble som jag är, tror inte att jag är särskilt unik i det beteende- eller tankemönstret. Men det är liksom tillräckligt svårt att accurately analysera en så pass undermedveten struktur hos mig själv, så att försöka sig på en liknande analys hos någon annan är nog i princip omöjligt att pricka rätt. Men min utgångspunkt är att jag förmodligen inte är särskilt olik de flesta andra.
Anyways.

Sjukt vackert här, åker igenom något bergigt område, allting helt trädbeklätt.

Varför har jag inte varit i norra sverige än? Eller mer i norge? Pinsamt.

En egenskap eller inställning hos mig jag tycker väldigt mycket om är att jag ser allting som väldigt osäkert. Även om det finns en absolut sanning, finns det (med största sannolikhet) inget sätt att veta att tex med ett påstående prickat rätt. Även de "lättaste". Typ att du ser en blå boll och kan säkert påstå att den är blå. Men det går inte.
Denna principen kan lätt få en att jaga sin egen svans, men den ger mig frihet att tänka, och det gillar jag.
När jag uttalar mig säkert om något, gör jag det i retoriskt syfte.

Fortfarande hungrig.
Åkt halvvägs.

Jag har tack vare niklas fått tag i Sakis telefonnr, en japan som studerat i sverige och bor i yokohama. Förhoppningsvis får jag tag på henne så kan vi ses. Jag tror jag är kär i henne, eller min illusion av henne. (Jag förstår mycket väl att jag inte är kär i riktiga Saki). Jag håller på och läser sputnikälskling av murakami

Oj nu stannade vi visst.

Rastplats, flaska vatten, risboll och något konstigt snack. Jag och alex sa att vi skulle köpa något okänt varje gång vi handlade på snabbköp, har tyvärr inte alltid hållt mig så men denna gång! Det verkar vara någon typ av potatispinnar med grönsakskrydda, ska bli spännande.

Jo, murakamis karaktärer är alla väldigt fokuserade hela tiden, allt de säger och gör är väldigt noga övervägt och det finns en skönhet i det. Detta har blivit något av en stereotypbild för japan och japaner hos mig. Inte alls på ett dåligt sätt förstås. Och Saki är en murakamikaraktär. I mitt huvud förstås. Det är nästan så att det är bäst att inte träffa henne även om jag skulle få chansen. Trots att jag är mycket väl medveten att jag har fantasierat ihop en person som jag gillar, kommer det bli svårt att inte ställa illusionen mot den verkliga människan, vilket är orättvist.
Men well, det är inte alls så illa som jag får det att låta som, det är kul att leka med tankar.


Jag tror att jag i japan känner mig som en fransk i sverige.
Svårt att utveckla det där i skrift, men här känner jag mig mer öppen och well, exotisk, än infödda, därmed bara snäppet coolare. Jag har inte någon annanstans käns att jag kan glida omkring på egen hand och ha kul genom att prata med främlingar. Kan vara en åldersgrej också. Jag ser franskfolk som något öppnare och närmare sina känslor jämfört med svenskar. Synd att jag inte kan tillräckligt med japanska för att faktiskt prata med dem på riktigt istället för att gissa mig fram till hur de är.

De här potatispinnarna är verkligen inte alls illa. Not bad at all. Lite åt pommes-hållet förstås, hundra gånger bättre än salta pinnar. Jag önskar salta pinnar försvann och ersattes med detta.

Va börjar nog närma oss nu. Ännu en stor stad.. Kommer nog inte se en liten, förutom dagstripp till nara kanske.


om maja

jo det är i varje fall väldigt spännande. hon säger att hon är kär och det är ju fint förstås och det värmer i mig. många gånger känner jag också att jag är kär, jag tänker på henne mycket och önskar många gånger att vi var mycket närmare (fysiskt) än vad vi är. det är ganska galet hur mycket kontakt vi haft utan att vi ens varit samma land.. större delen är nog hennes förtjänst, hon gillar att smsa utan att till synes bry sig om kostnader, och jag gillar också det. hade hon inte varit så ihärdig med smsandet, hade jag nog inte heller varit det, särskilt inte från utomlands hah.
jag försöker föreställa mig hur annorlunda mitt respektive hennes känsloliv hade varit utan denna kontakt, förmodligen helt annat. jag är åtminstone säker på att jag efter en månad knappt hade haft hopp om att lyckas lära känna henne bättre när/om jag skulle komma tillbaks till sverige. hennes liv liksom alla andras hade flutit vidare utan min närvaro. och motsvarande för mitt utan deras, förstås.

hon är väldig peculiar i varje fall. enormt EQ, bättre koll på sitt känsloliv än jag har på mitt. inte nödvändigtvis kontroll, men det har ingen förutom de döda.
hon imponerar mig väldigt med sin ärlighet både gentemot sig själv och mig. Ibland har jag svårt att förstå hur hon vågar vara så ärlig, men jag antar att hon har mycket känslomässig erfarenhet, och i kombination med att hon, som hon själv uttrycker det, är en tänkande människa är det ganska logiskt att hon blivit den hon blivit.

till en början var jag intresserad, men hon var något av en förbjuden frukt, pga hennes ålder. med den kroppsliga storleken dessutom som får henne att se ännu yngre ut fick mig att inte göra mitt bästa att inte se henne mer som en platonisk kompis. jag brukar ju själv göra narr av vänner i stereotypheteroförhållanden med mindre och yngre partners av kvinnokön. just för att de är stereotypa.
well, det slutade med att vi hade sex ändå. och med fortsatt kontakt upplever jag henne mer och mer intressant. vilket på ett sätt är synd, för jag gillar att bryta dumma stereotyper, men det är ett helt annat ämne.

jag blir jätteimponerad (?) över att vi verkar tänka väldigt lika kring hanterandet av känslor och förhållanden. det jag funderar på är om jag tycker om de egenskaperna hos henne för att de reflekterar mina och jag är självgod. lite rolig och kanske tragisk tanke. men även skönt att mycket kan ske väldigt friktionsfritt mellan oss, just tack vare detta liktänkande.

mitt känsloliv går iaf upp och ner i små vågor, med toppar som inte är särskilt höga eller dalar som inte heller är särskilt låga. jag har hopp om att det kommer bli minst lika bra fast mycket bättre när vi kan umgås närmare igen. just nu känner jag att jag vill vara med henne, omkring henne. det går förstås inte att förutse hur det blir, det känns nästan onödigt att tänka på hur det blir "sen".
jag kan också ibland tycka att det inte skulle göra så mycket om det känslomässigt inte blir som hoppats, för att jag ändå tills dess har haft lyckan att njuta av en kärleksfull kontakt, ett typ av förhållande som hittills varit mycket fint.

Ett avslut, på ett sätt

Ja men nu är jag här, i Frankrike. Jag är inte bara här nu, men jag har varit här de senaste tre och en halv månaderna, och kommer även vara kvar ännu en månad. Idag har min kurs i det franska språket tagit slut, vi hade avslut och vissa av oss grät lite. Som den cold hearted bastard jag är, grät jag naturligtvis inte. Men det blev lite känsligt där ett tag då Johanna och Moa sjöng sin sång om oss.
Det gör mig nyfiken hur många av de 40-nånting personerna jag kommer komma ihåg om ett halvår, om vi kommer ha någon relation överhuvudtaget, och om, hur den då skulle se ut. Jag bor då i stockholm vanligtvis, där mer än en fjärdedel av allihop kommer hamna i vår som det ser ut.
Vi har Jennifer, som jag mest troligt kommer stöta på minst en gång och kanske regelbundet, iom att hon klättrar dårah. Ett problem är att hon vill klättra rep på K2, medan jag hellre vill bouldra på karbin. Vi ska se om vi kan göra något åt den saken, typ konvertera henne, förvandla henne. Ja, men hon är stabil, denna relation kommer bli bra.
Näst troligast måste vara Katinka som jag har gemensamma vänner med. Vi kommer hooka upp på någon spelning, eller helt enkelt en random get-together, det blir nog ganska bra.
Sen blir det inte lika självklart. Jag kommer förmodligen och förhoppningsvis ta en öl eller två med Adrian någon gång, och då vill jag även att Erik ska vara med. Risken finns att det blir lite krystat, men det får vi väl se då, antar jag.
Resten är nog ännu mer shaky. De flesta andra är trevliga, men de mest umgås i grupp-personer än något annat. Att hooka upp med bara Elias, bara Elin skulle garanterat bli kortvarigt eller åtminstone mer eller mindre jättekrystat. Jag hoppas på en hemmafest á Salsa fiesta där de flesta fylleungdomar skulle dyka upp. Det är nog en av de occations jag kan tänka mig att ha riktigt trevligt med alla Aixare.
Ja, men iaf. Vemodigt, konstigt, så känns det idag. Men än är det några kvar i stan. Jag får se hur det känns till nyår, då jag verkligen blir helt själv. Spännande!

det är så fint

det är kärlek jag upplever!
det är pirrigt, busigt, spännande och läskigt.
det är svårt att veta var jag ska ta vägen, bestämma mig om jag överhuvudtaget ska eller behöver ta vägen någonstans.
autisten i mig försöker fundera, analysera, reflektera över mitt känsloliv, men den hinner inte med. allt går så fort och även runt i cirklar.
jag flinar och ler och drömmer mig bort och saknar.
jag både hoppas på det bästa och fruktar det värsta, gör samtidigt mitt bästa att suga i mig stunden och bestämma mig för att alltid minnas känslan här och nu, för att den är så fin, så fin.

Hurra för ensamhället!

Jag sitter och läser min favoritdel i DN just nu - DN. KONTAKTEN! Hurra!
Det är så mycket blandade känslor att läsa detta, jag blir både glad och ledsen samtidigt, lite ångestfylld. Också vemodig. Den här liksom:
"Är en kvinna, 43 år, akademiker, social, sportig, kommunikativ, positiv, energifull, aktiv, kreativ, nyfiken på livet. Vill bilda familj, seriöst."

SERIÖST. Oj, ja hur många ägg har hon kvar i sina stockar månntro? ett par tre stycken at most. Stackars sate, nu är det brått. Tänk att hon också rabblade upp alla egenskaper som skulle kunna uppfattas som intressanta för en eventuell andra hälft. Hon packar liksom in så många adjektiv som möjligt i den lilla lilla presentationen av sig själv. För täcka en så bred yta som möjligt? Går att diskutera hur effektiv denna annonsen kan tänkas vara.


Jag tycker det är roande att dessa sökande kvinnor även graderar sitt utseende, men jobbigast är såna här:

"Jag är en 41-årig kvinna, med ganska bra utseende, somsöker en mörkhårig fin man för ev. förhållande från Sthlms län."

'Ganska bra utseende'. Jag blir bara frustrerad. VEM SKRIVER SÅ? Har hon kasst självförtroende, helt enkelt? Eller tyckte hon att det är lika bra att vara ärlig från början så hon slipper den besvikna minen på första träffen. Jag menar, vem blir intresserad av "ganska bra utseende"? 

Jag måste också nämna att jag älskar dessa män som söker enorma kvinnor. Vanligtvis brukar det finnas ett par annonser som söker XXL-kvinnor, men just i denna dag söker en man från Övriga Sverige en XXXL-kvinna! awesome. Han kanske fryser om vintrarna, har inte råd med värmen? haha.
Det var också en konstant återkommande tant som skickat in annonser hur länge som helst förut, en "lady" som hon kallade sig. Hon sökte efter någon som ville ha tebjudningar med henne eller nåt. Ingen annons från henne idag inte, hon kanske har hittat sin prins albert.
För övrigt brukar det vara rätt många bisexuella killar som söker killar, men aldrig bisexuella killar som söker tjejer? Intressant observation, om jag får säga det själv.


jag ska fortsätta mitt kall och bevaka DN. KONTAKTEN framöver!

Seuppsats

Jo då var den väl snart färdig. Helt sjukt att skriva en såh här grej. Jag är så inte gjord för detta! Jag tror att jag fått ganska ordentligt med särbehandlnig i slutbedömningen, för att jag är så söt och snäll. Enda killen i gruppen som också skrev själv. "VA? Skriver du själv?! STACKARN!" Det är riktigt oärofullt och pinsamt att bli sympatigodkänd, men fan vad jag behövde det. De tyckte att jag fick så mycket gjort på lite tid, medan jag själv tyckte motsatsen.. jag menar, de flesta dagar gick utan att jag fick något gjort. Jag är helt galet ineffektiv när det kommer till skola (de sista dagarna innan inlämningsdagar inte inräknat, då jobbar jag som bara fan).
Så arbetet är rätt kasst, ja. Vissa referenser är lite shaky, och analyserandet kunde gjorts många gånger bättre. Framför allt har skrivtekniken varit riktigt käs, men jag tror det värsta är åtgärdat nu..
Det roliga är att jag faktiskt har ambitioner att bli naprapat, vilket förmodligen innebär en D-uppsats! Ja jävlar vad jag ser fram emot det, nästan så jag skulle hoppa framför ett tåg medesamma. En fördel är att jag faktiskt vet lite vad som komma skall jo.
Efter denna vecka ska jag koncentrera mig på att återhämta mig innan jag börjar jobba. gött mos

RSS 2.0