jagharentrasigcykel

jag upptäckte igår att någon nångång har smitit in lemonparty-bilden i min mobil och satt den som bildskärmsbild. vem det nu än var som gjorde det får <3 <3 <3 av mig.
Jag misstänker främst ett par killar från en fest i fredags, men sen så kan det faktiskt ha varit någon i helgen också.

bilden ser ut ungefär såhär


paint = bäst

Jo det är så att jag i helgen var uppe i mjölby på fortsättningsutbildning med p6-folk det var föreläsningar om framför allt hiv och heteronormen vi fick en föreläsning om basic hiv-fakta hur viruset fungerar hur bromsmediciner fungerar och olika statistiska siffror som jag glömt nästan lika fort som jag läste dem mest uppskattat om hiv var HIV-MANNEN som kom och berättade om sig själv en snubbe med hiv som hette Joakim som lever med detta helt galet intressant att höra allt han hade att säga om sitt perspektiv på saken andra dagen var nästan uteslutande diskussioner och föreläsningar kring heteronormativitet (förutom hbt som också togs upp) jag känner mig verkligen enormt kunnig inom detta nu NU HAR JAG HÖRT OCH DISKUTERAT SÅ MYCKET men vet inte alls hur jag kommer kunna använda kunskapen förutom fortsatt provokation av normerna (okej jag är inte galet utmanande men åtminstone hoppas jag på  slightly above average) jag menar det är inte så att jag kommer kunna stå och föreläsa detta precis som föreläsarna jag lyssnat på nej just det utöver då föreläsningarna var folket på precis som jag med i p6-grupp i skolor runtom i sverige (minus norr om stockholm verkar det som tho) varierande studier men mycket sjuksköterskor och socionomer somliga sjukt insatta i ämnet och kunde ta diskussionerna till nivåer som var svåra att hänga med i och vissa var för det mesta relativt tysta och lyssnande under hela helgen riktigt skönt med typen av folk som var villiga att prata om saker som de flesta karlskronafolket miss out jag kände mig rätt hemma med ett antal personer det var najs jag tror jag blev kär i ett par personer på plats dessutom vilket också var najs.

detta suger, jag skriver ett arbete igen och människan som skrev uppgiften är dum i huvudet.

På biblioteket. Jepp, anställd här är jag och här är det use and abuse som gäller. Jobbet är jävligt najs, passen är mellan 14:45-18:00, det fördelas i snitt ett pass i veckan mellan oss anställda tentavakter och vi får typ hundra koronas i timmen. Så här ser en vanlig eftermiddag på jobbet ut:

Jag kommer hit typ 14:30, går raka vägen till fikarummet, äter ett par frukter, dricker en kopp te.
14:45 sätter jag igång och stoppar in böcker som ska skickas iväg till andra bibliotek i paket och adresserar dem. Ibland är det många paket som ska iväg, ibland är det få.
15:30 går jag ut till fältet och lämnar tillbaks återlämnade böcker i sina hyllor. väldigt braindead, men också väldigt soft.
16:30 försvinner vanliga bibliotikarier från disken, och det är mitt jobb att ta deras plats för att ta svara på frågor etc. (= jag sitter och surfar, dricker te, äter frukt, läser. jävligt najs.)
18:00 kastar jag ut alla och stänger.

Jag har en grej att inte köpa litteratur, utan lånar dem istället från biblioteket eller kompisar, vilket gör detta jobb ännu mer nais, för det ger mig möjligheter att sno åt mig böcker som tex inte får lånas hem i vanliga fall, och även lägga undan böcker till mig som jag känner att jag behöver.

Senaste tiden har jag börjat träna mer, oftare, och med mer engagemang. Nu under åren i karlskrona har jag fortsatt träna kali tillsammans med en kamrat som tidigare tränat i Lund. Det var ganska sporadiskt första halvåret, men blev mer regelbundet med tiden. Till i höst hade jag och min kamrat tränat för det mesta minst ett par gånger i veckan, ända tills han fick en dotter (ja, han födde henne själv. skillz.) någon gång i november-december. Utan träningspartner sökte jag mig under vintertiden till den lokala kickboxningsklubben med väldigt gott rykte och lyckades på något sätt träna där ett par månader utan att betala ett öre. Nästan så jag skäms, but i don't.
Nu är våren på väg, och jag har inte återvänt till den klubben på nästan en månad. Istället har jag blivit lite mer påläst om Methode Naturelle och vad det innebär, vilket jag tror är den största källan till min ökade motivation.

Jag överväger att skaffa mig en träningsblogg, jag har massvis med tankar och idéer! Jag ska som förra året se till att springa regelbundet, fast denna gång ska jag försöka få passen att luta åt en mer naturelle-metod genom att bland annat klättra, hoppa, lyfta, bära, krypa (gå ank-gång och ödle-gång). Längs springspåret jag brukar vara i finns det massor med stockar i olika storlekar och former som jag vill använda mig av.
Kaliträningen (som egentligen borde kallas pekiti tirsia kali-influerad träning, i och med att mycket vår egna tolkning) som nu har blivit mer motiverande att genomföra på egen hand, kommer antagligen bli av oftare. Det har också blivit roligare att träna med johan i och med att jag blivit duktigare. Det jag vill ha nu är en fäktningshjälm till utöver den vi redan har, så kan vi sparras ordentligt. Det kostar en del tho. Skänk en slant!
Nils är klättrare, as we all know, och han har introducerad mig till the world of climbing, vilket jag är väldigt tacksam över. Överväger jättemycket att köpa mig ett par klätterskor, som förvisso är dyra, men de kan ge så mycket! Jag har nästan bara bouldrat hittils, vilket är en klätterform i max 6 meters höjd eller nåt. Korta men intensiva klättermoment som kräver skor som får fötterna att kännas som kinesiska kvinnors på 1500-talet (nu gissade jag bara årtal, men det var med största sannolikhet rätt, för jag har gudkomplex). Det är riktigt kul, men ack så krävande! Mer mentalt än fysisk verkar det som. Det hade varit najs att kunna klättra utan att punga ut miljoner pengar varje gång.
Förutom detta vill jag gärna ta upp parkour igen, men det är inget kul att ge sig ut på stan och klättra på saker själv. Förhoppningsvis blir det mer sånt när jag är i stockholm över sommaren, där har jag iaf ett par parkourfränder som gärna leker.

Jag är en väldigt ytlig person egentligen, trots att jag försöker att inte vara det. Jag försöker, jag lovar! Jag vill acceptera alla människor omkring mig som de är, utan att tvinga på dem mina ideal... men det finns fan gränser. Personen jag tänker på är i min grupp nu och det är helt otroligt hur ful man kan vara! Det är bokstavligen otroligt, som i att man inte kan tro det, som ordet betyder. Det går inte ens att beskriva hennes fulhet i ord, fulheten måste upplevas, take my word on it. Allra helst vill jag lägga upp en bild eller film på henne för världen att beskåda, men jag har faktiskt ett samvete och tänker inte ens nämna att hon heter Jenny Andersson.
Oops!

Okej tänder är viktigt för mig, det vet nog många som känner mig by now. Denna tjej har inte okej tänder. Inte! Jag misstänker, utan att skämta, att hon har på sig såna här. Hon är del av ett socialt experiment! Det är en konspiration! De övervakar oss och skriver ner våra beteenden! Utropstecken!
 

Hon satt bredvid mig idag och jag skäms nästan över att berätta att jag äcklades av hennes närvaro. Vid ett tillfälle rörde hon vid min arm samtidigt som hon sa något, och då ville jag akut amputera. :(
Hon hade djup urringning idag. Jag gråter.