om maja
jo det är i varje fall väldigt spännande. hon säger att hon är kär och det är ju fint förstås och det värmer i mig. många gånger känner jag också att jag är kär, jag tänker på henne mycket och önskar många gånger att vi var mycket närmare (fysiskt) än vad vi är. det är ganska galet hur mycket kontakt vi haft utan att vi ens varit samma land.. större delen är nog hennes förtjänst, hon gillar att smsa utan att till synes bry sig om kostnader, och jag gillar också det. hade hon inte varit så ihärdig med smsandet, hade jag nog inte heller varit det, särskilt inte från utomlands hah.
jag försöker föreställa mig hur annorlunda mitt respektive hennes känsloliv hade varit utan denna kontakt, förmodligen helt annat. jag är åtminstone säker på att jag efter en månad knappt hade haft hopp om att lyckas lära känna henne bättre när/om jag skulle komma tillbaks till sverige. hennes liv liksom alla andras hade flutit vidare utan min närvaro. och motsvarande för mitt utan deras, förstås.
hon är väldig peculiar i varje fall. enormt EQ, bättre koll på sitt känsloliv än jag har på mitt. inte nödvändigtvis kontroll, men det har ingen förutom de döda.
hon imponerar mig väldigt med sin ärlighet både gentemot sig själv och mig. Ibland har jag svårt att förstå hur hon vågar vara så ärlig, men jag antar att hon har mycket känslomässig erfarenhet, och i kombination med att hon, som hon själv uttrycker det, är en tänkande människa är det ganska logiskt att hon blivit den hon blivit.
till en början var jag intresserad, men hon var något av en förbjuden frukt, pga hennes ålder. med den kroppsliga storleken dessutom som får henne att se ännu yngre ut fick mig att inte göra mitt bästa att inte se henne mer som en platonisk kompis. jag brukar ju själv göra narr av vänner i stereotypheteroförhållanden med mindre och yngre partners av kvinnokön. just för att de är stereotypa.
well, det slutade med att vi hade sex ändå. och med fortsatt kontakt upplever jag henne mer och mer intressant. vilket på ett sätt är synd, för jag gillar att bryta dumma stereotyper, men det är ett helt annat ämne.
jag blir jätteimponerad (?) över att vi verkar tänka väldigt lika kring hanterandet av känslor och förhållanden. det jag funderar på är om jag tycker om de egenskaperna hos henne för att de reflekterar mina och jag är självgod. lite rolig och kanske tragisk tanke. men även skönt att mycket kan ske väldigt friktionsfritt mellan oss, just tack vare detta liktänkande.
mitt känsloliv går iaf upp och ner i små vågor, med toppar som inte är särskilt höga eller dalar som inte heller är särskilt låga. jag har hopp om att det kommer bli minst lika bra fast mycket bättre när vi kan umgås närmare igen. just nu känner jag att jag vill vara med henne, omkring henne. det går förstås inte att förutse hur det blir, det känns nästan onödigt att tänka på hur det blir "sen".
jag kan också ibland tycka att det inte skulle göra så mycket om det känslomässigt inte blir som hoppats, för att jag ändå tills dess har haft lyckan att njuta av en kärleksfull kontakt, ett typ av förhållande som hittills varit mycket fint.
jag försöker föreställa mig hur annorlunda mitt respektive hennes känsloliv hade varit utan denna kontakt, förmodligen helt annat. jag är åtminstone säker på att jag efter en månad knappt hade haft hopp om att lyckas lära känna henne bättre när/om jag skulle komma tillbaks till sverige. hennes liv liksom alla andras hade flutit vidare utan min närvaro. och motsvarande för mitt utan deras, förstås.
hon är väldig peculiar i varje fall. enormt EQ, bättre koll på sitt känsloliv än jag har på mitt. inte nödvändigtvis kontroll, men det har ingen förutom de döda.
hon imponerar mig väldigt med sin ärlighet både gentemot sig själv och mig. Ibland har jag svårt att förstå hur hon vågar vara så ärlig, men jag antar att hon har mycket känslomässig erfarenhet, och i kombination med att hon, som hon själv uttrycker det, är en tänkande människa är det ganska logiskt att hon blivit den hon blivit.
till en början var jag intresserad, men hon var något av en förbjuden frukt, pga hennes ålder. med den kroppsliga storleken dessutom som får henne att se ännu yngre ut fick mig att inte göra mitt bästa att inte se henne mer som en platonisk kompis. jag brukar ju själv göra narr av vänner i stereotypheteroförhållanden med mindre och yngre partners av kvinnokön. just för att de är stereotypa.
well, det slutade med att vi hade sex ändå. och med fortsatt kontakt upplever jag henne mer och mer intressant. vilket på ett sätt är synd, för jag gillar att bryta dumma stereotyper, men det är ett helt annat ämne.
jag blir jätteimponerad (?) över att vi verkar tänka väldigt lika kring hanterandet av känslor och förhållanden. det jag funderar på är om jag tycker om de egenskaperna hos henne för att de reflekterar mina och jag är självgod. lite rolig och kanske tragisk tanke. men även skönt att mycket kan ske väldigt friktionsfritt mellan oss, just tack vare detta liktänkande.
mitt känsloliv går iaf upp och ner i små vågor, med toppar som inte är särskilt höga eller dalar som inte heller är särskilt låga. jag har hopp om att det kommer bli minst lika bra fast mycket bättre när vi kan umgås närmare igen. just nu känner jag att jag vill vara med henne, omkring henne. det går förstås inte att förutse hur det blir, det känns nästan onödigt att tänka på hur det blir "sen".
jag kan också ibland tycka att det inte skulle göra så mycket om det känslomässigt inte blir som hoppats, för att jag ändå tills dess har haft lyckan att njuta av en kärleksfull kontakt, ett typ av förhållande som hittills varit mycket fint.
