jagharentrasigcykel

Nu är jag trött på karlskrona. Jag är trött på halvårshösten, den slaskiga låtsasvintern och halvårsvåren (som är mer en extra höst egentligen). Jag är trött på vinden. Jag är trött på karlskroniter, de är tråkiga, passiva, osociala, konservativa och dumma i huvudet. Staden har varit en militärstad, det är hugget i sten här att personer med penisar ska vara stora modiga starka soldater och personer med vaginor ska vara snälla fina blåsta vårdande sjuksköterskor.
Jag är trött på det kommersiella utbudet. Hennes & Mauritz, Lindex, McDonald's, Jack n Jones, BR Leksaker, ICA, Subway, GAME, Ginatricot, Kicks, Kappahl, Carlings. Nej, vänta, det finns ju AJ:s Tyger, vilken tur.
Jag är trött på utelivet. Antingen är inträdet gratis men insidan åt helvete värdelöst, eller så kostar det 40kr mer än det är värt att betala för att komma in. Eller tanter. Pest/kolera/lepra.
Jag ser fram emot att bo i en riktig stad. Malmö, Umeå, Göteborg, Stockholm, Uppsala, Helsingborg, var fan som helst egentligen. Där kanske det finns möjlighet att vakna på morgonen och inte ångra att man efter natten återfått medvetandet igen.


Jag är trött på mina vänner. Nathalie är gnällig attention whore med ett bottenlöst bekräftelsebehov. Anna är plain tråkig, hennes enda asset är hennes två bröst som verkar utgöra större delen av hennes tråkiga personlighet. Mari behöver get some sense smacked into her. Inse att hon mår dåligt och sluta vara en sån dryg jävla narcissist. Nisse är ful, det gör ont i ögonen av att se hans tänder, ögon, hår, hållning, kropp, kroppsspråk, eller överhuvudtaget ens uppleva honom på något som helst sätt. Jag är glad över att jag har dragit ner på umgänget med Jessica, så slipper jag dra den om henne. Alla vet ju att jag bara umgicks med henne för hennes internet och snygga kompis. Kompisen är borta och internet får jag inte längre använda. Värt? Nej.

att summera 00! jag orkar däremot inte göra det med egna skriverier, tycker mer om att läsa hur andra sammanfattar dessa tio åren. så jag hade mest tänkt att klippa och klistra från annat jag läst, typ dn och sånt. hehu


Att visa sin personlighet genom musik, konst och kultur som andra har skapat är det enda sättet bland unga idag. Hävda sig genom spellistor på spotify, favoritfilmer/böcker som helst så få som möjligt har sett/läst för att visa sin individualism och separation från "mängden". Att uttrycka sina känslor via andras låttexter eller dikter man har hittat på google har sedan lunarstorm aldrig varit så populärt. Och ett samhälle av paranoia och konsspirationsteorier om exakt allt omkring oss.

Som gamer vill jag lyfta fram tv-spelen som tagit allt mer plats under våra tv-apparater de senaste 10 åren.
Sony smygstartade redan i mitt på 90-talet med sin Playstation men det var först år 2000 som Playstation 2 med sin dvd-spelare intog hemmen. Både Nintendo och Microsoft försökte störta sin konkurrent dom följande åren utan att ens komma i närheten av PS2:s skenande försäljning.
Nu när alla redan hade en DVD-spelare så ville dom ha nånting annorlunda, vilket Nintendo var väl medvetna om och släppte till slut sin Wii som prickade alla barnfamiljers hjärtan med Wii Sports för pappa och barnen och Wii Fit för mamma. De inbitna f.d Nintendo-spelarna fick dock bita i gräset i.o.m avsaknaden av starka tredjeparts-titlar. PS3 som Mediamaskin med sin Bluray-spelare och Xbox 360 med sina fantastiska onlinefunktioner är 70- och 80-talistens nya favoriter.
Jag undrar hur det kommer att låta när jag skriver detta 2019... I want to believe.

Internet slang som lol, rofl och omg blev ett etablerat uttryck hos ungamänniskor. Skriva hela meningar var helt enkelt "såå 90-tal".
Kanske något som bör nämnas?

Sydostasien har varit överöst av bl.a. svenska backpackers sedan åtminstone 80-talet, inte minst Thailand. Thailand var främsta långreseturistmål för både svenska män och kvinnor långt innan nämnda film med Leonardo DiCaprio.

Inte heller att förglömma. Texas Hold Em och Wikipedia.

Efter 2001 blev allt farligt. Äta chips, kemikalier i hemmet, listan kan göras lång. Hela livet blev farligt. Reflexväst samhället har börjat....

Männens intresse för sitt eget kroppsutseende fick under en tid utstå begreppet metrosexualitet. Sedan blev "grooming" ett mer använt uttryck, och innebar krämer för lena herransikten och väldoftande hårborttagning. "Fab 5" på TV 3 lärde männen fila naglarna, och nya modemagasin riktade fokus mot herrekipering.

Men oavsett religiös tillhörighet var väl också 00-talet apokalypsens. Undergången var nära. Med mer eller mindre fog var vi rädda för terrorister, eller för kriget mot terrorismen, för sars och fågelinfluensan, för att Kina och Indien nu verkligen tar över, att oljan och alla andra råvaror tar slut, och nu mot slutet för Den Värsta Finanskrisen i Modern Tid, men mest av allt var vi rädda för vad Al Gore hade att berätta. Om det inte hade varit för dessa år av undergångsstämning hade väl knappast Obamas ”Change” och ”Hope” känts lika messianskt. Men nu är pessimism såå nollnoll, och ”Yes we can” det nya svarta.

Några saker till som är väldigt nollnoll:
Tvärrandiga tröjor
Uppenbart fejkade slitningar, lagningar och revor på jeans
Dragsko och kardborre
Gamla urtvättade hårdrocks-t-shirts

Och postironiska glasögon, postironiska skägg, samt postironiska jeans. Och begreppet "postironisk".
Jag vill själv också nämna indie och cheap monday.

Denna c-uppsatsen får mig att må fysiskt dåligt. På riktigt får jag kräkkänslor. Detta suger skit. Jag har hellre hiv än skriver detta. Någon som vill byta hiv mot en uppsats? Anyone?

Jag var och träffade en manager på hans kontor, jag hade ringt och tjatat på honom i månader för att han ska ta sig tiden att överhuvudtaget lyssna på vad jag har och säga i en kvart, äntligen gav han med sig. Killen, som nästan börjar bli gubbe nu, han är runt 35 eller nåt, har börjat få en sån ful helikopterplatta och jag vill nästan tro att han börjat ålderskrisa ner sig, jävligt pinsamt. Hade tydligen ny flickvän som var typ 21. inte länge sen hon slutade gymnasiet, jobbar på skitjobb för att samla pengar och ha kul, ni vet i "jag vill bara ut och resa innan jag blir vuxen"-åldern. röka ner sig i indien och knulla surfande australiensare. well. han managern är ändå en kille med sinne för artistics, diggar nya tuffa grejer som spoken word och han har tydligen något samarbete med way out west-folket. jag gillar hans stil, och fick äntligen prata med honom om min show. inne i kontoret - ett riktigt kontor alltså, trodde inte han var sån som hade ett sånt. där är jag lite nervös och vill bara skaka hans hand alldeles för länge när jag hälsar. han är skittrevlig, vi småsnackar först lite skit om hans pampiga rum där och sånt. till slut vill han cut to the chase och ber mig berätta för honom var det var för uppträdande jag ville att han skulle boka. jag ställer mig upp från min stol, skitglad, öppnar armarna, gör stora gester och säger att det inte går att berätta, det måste visas! i smyg hade jag en vän, Carolina redo utanför rummet som kom in när jag ropade på henne.

hon carolina har jag inte känt mer än ett par månader, men vi har snabbt blivit rätt tighta. hon är en sån man skulle vilja kalla damaged goods, lite elakt att säga så kanske, men det är lättast för folk att förstå vad jag menar när jag säger så. det är lite my kind of girls egentligen verkar det som, jag vill inte veta varför. den här tjejen blev våldtagen eller nåt när hon var 14 och i några år hatade hon alla killar, i don't really blame her. jag tror också hennes pappa var konstig mot henne, hon har inte riktigt velat förklara. i alla fall var det inte förrän ett par år sen hon motvilligt gick med på att hon inte egentligen är lesbisk trots tappra försök heh. jag tror hennes flickvänner var den typen med skärsår all over underarmarna och låren, jag är helt övertygad över att det var dem som inspirerade henne till att hålla på så också. jag tror hon har slutat nu, de grövsta ärren har börjat blekna ordentligt och syns inte om man inte vet att de är där. hon är lite weird. hon har inget riktigt neutralt ansiktsuttryck, hon har alltid något typ av leende, även då hon inte "ler på riktigt". då ser det mer läskigt ut, som pingstvänner och jehovas ni vet. "ser man glad ut, så blir man glad", säger hon ibland plötsligt när vi sitter på en buss och inte har sagt någonting till varandra på flera minuter. det är ganska underhållande på flera sätt. ibland när vi pratar med varandra i telefon låtsas jag som om något hon sagt verkligen sårat mig och gjort mig riktigt ledsen, och blir tyst i luren för att efter en stund lägga på samtalet. hon blir helt galet orolig! haha jag fick dåligt samvete när jag gjorde så en gång och inte svarade på hennes sms eller samtal på över en timme, hon grät när jag sa att jag bara skojade..

 

Jag och Caroline ställer oss brevid varandra och håller varandra i handen, räknar ner från tre och börjar sjunga sveriges nationalsång högt och ståtligt. vi tar i med rösten rätt mycket, för vi vill ju imponera, det hördes säkert rätt bra ut i hallen där. andra versen sjunger jag själv, hon tystnar, och börjar ta av sig sin kjol, den knäpps upp och de faller ner på golvet. ni skulle ha sett managerns min när han såg det, särskilt eftersom hon faktiskt inte hade något under, och toppen hon hade på sig slutade vid midjan. hon är rätt smal tjejen, lite för smal nästan, hon har ett sånt avstånd mellan låren som inte tjocka människor har. därifrån hon stod kunde man från andra sidan kontorsbordet tydligt se två stora ringpiercings som hon hade på var yttre blygdläpp. fortfarande med sitt leende som hon alltid har tar hon från sin väska på golvet fram en triangel. ni vet ett sånt kling-kling-instrument som är helt värdelöst i alla sammanhang utom detta. hon särar extra på benen och hänger upp triangeln i ringen som sitter på vänster blygdläpp och låter den hänga där och står kvar. jag har under tiden fortsatt sjunga på nationalsången och har precis börjat komma till smygrasistiska biten i sången då jag slutar sjunga och hon fortsätter där jag avslutade. jag lossar och släpper ner mina byxor och visar upp min egna piercing, i kuken, horisontellt rakt genom ollonet. smycket jag har är en stav med ganska kraftiga kulor på ändarna, den är rätt tung, så jag måste vara lite småhård för att kuken inte ska hänga rakt ner. jag ställer mig i position bakom henne och - detta tog många timmars övande! börjar pingla på triangeln som hänger mellan hennes ben i takt till resten av sången vi båda sjunger tillsammans. När sången tar slut, står vi stilla i samma position, jag bakom henne med min kuk dinglandes mellan hennes ben i triangeln, vi ser väldigt fokuserade ut i ansiktet och så kissar vi på golvet samtidigt. våra strålar möts och bryter av varandra, helt spektakulärt. vet ni hur svårt det är för två personer att börja och sluta kissa samtidigt? inte lätt, kan jag säga er! men fan vad bra det blev, jag tror han blev riktigt imponerad.

I teorin är jag i princip inte för tvåsamhet. Jag vill tro att det är en modern (ish) social konstruktion som blivit mer passande när människan en gång i tiden bestämde sig att börja kontrollera sin omgivande miljö i högre grad, typ när vi gick till farmers från jägare/samlare. Vi har fortsatt att anpassa vår miljö efter de konstruktioner som passade bättre då och nu ser det ut så att hela vår värld (samhället sverige, annat är here be dragons) kretsar kring Kärnfamiljen, vare sig vi vill eller inte.

Nej jag har ju förstås inget belägg för det jag precis skrivit (har väl läst en och annan bok, men minns jag allt i detalj? nej), men så ser min uppfattning ut.

Jag skulle gärna kunna diskutera om vi är gjorda för tvåsamhet/kärnfamilj eller ej. Är vi evolutionärt anpassade för det? Är det verkligen en inlärd social konstruktion?  Eller om vi väljer att bortse från vad vi var gjorde för från början, hur vill vi ha det? Vilket är BÄST? Kan vi välja? OH SÅ INTRESSANT. Detta gets me going.

 

Jag vet inte riktigt om jag trivs med Kärnfamiljen. Jag vill tro på relationsanarki, fri kärlek etc etc fina ord, men jag vet inte om det skulle passa mig som jag är nu.

Det här med relationer (när jag säger relationer nu menar jag romantisk kärlek där man kommer överens om att bara vara två, den typen man ser på tv) har inte riktigt gått särskilt bra för mig, om man räknar bra som i långvariga relationer. Jag har varit ganska mycket som den här smileyn när det börjar bli aktuellt och kommer på tal --> :/

Just så! Jag har helt enkelt haft svårt att föreställa mig ett längre tvåsamhetsförhållande enligt standardmodell, för jag vet att jag gillar omväxling och jag vet att jag tröttnar på människor och saker, och jag är inte alltid glad och trevlig, och jag vill inte behöva vara alltid vara glad och trevlig. Jag vill inte heller vara jobbig för någon annan. Det känns liksom motvilligt att vara en grinig och sur och en jävla pain in the ass för någon jag faktiskt tycker om. Okej, jag får höra att man stöttar varandra etc. Men jag orkar inte alltid stötta någon annan! Det finns stunder då jag skiter fullständigt i vad som händer min nästa (inte så vanligt, men jag har också dåliga dagar), och tänk när jag och en eventuell annan skulle synka fel? Jobbigt läge.

 

jag vill inte kompromissa, men jag vill inte heller vara ensam. Jag är uppenbarligen väldigt stereotypisk (killen som är rädd för att binda sig, aldrig hört den förr), men det är så jag känner. Tiden will tell vilket av de två viljorna som väger mest, det känns som om jag kommer vara tvungen att välja en av dem en dag. Eller? Utopi exister väl? Doesn't it?

 

 

 

 

 

Förresten, det här med att inte kunna föreställa mig ett tvåsamhetsförhållande, det jag skrev lite högre upp. Inte helt accurate kanske, med tanke på det tidigare inlägget. Ganska intressant.

"Alltså det är jobbigt när jag inte gillar en tjej lika mycket som hon gillar mig. Hon är typ galen i mig!"

"Men det är ju inte så konstigt när hon är en cp-skadad, skelögd,  finnig, plattbröstad och dessutom skittråkig tjej som äntligen hittat någon som är desperat nog att överhuvudtaget ens kan tänka sig att ligga med henne."

söndag morgon vaknade jag upp med en särskild känsla. jag var kär. under natten hade jag en dröm som fått mig att känna

 

 

en känsla av självklarhet, att det var vi två, och skulle vara vi två. i min tankevärld fanns inget ifrågesättande. jag visste, och hon visste, att det var ömsesidigt. vi behövde inte säga något när vi satt där, den stunden varade för alltid. det var zen. resten av mitt liv kunde ha kommit och gått, för mitt liv var fulländat, det behövdes inget mer.

 

hon hade naturligt orange-rött hår, ganska långt och semi-dreadat, uppsatt i en tofs. ljus, nästan blek hy, och klara grönblå (mest grön) ögon. solljuset som kom in genom fönstrena lyste upp hennes hy och fick ögonfärgen att nästan lysa. eventuellt hade hon en piercing på överläppen, en kula, där mellan näsan och tungan, mitt på rännan. eller så hade hon en ring med kula på septum, eller både. en grön jacka, samma sorts grön som fjällräven kånken-väskorna. jackan var öppen och tröjan under var i en liknande färg.

huden, ögonen, håret och kläderna utgjorde en kontrast gentemot varandra värd att döda för. bland de finaste färgkombinationerna på en tjej jag kan föreställa mig.

 

jag minns inte hur drömmen började, men jag eller hon, eller jag och hon var på något litet snabbmatshak. det kändes som att jag befann mig i utkanten av en större stad, en sån ort mellan förorterna och stan. det var försommar eller senvår och eftermiddag. solen lyste, men luften var fresco, tillräckligt för att bära en tunn jacka utomhus. jag var förstås utan jacka, men med munktröja, som jag brukar. omgivningen var relativt folktom och jag minns inte vad varken hon eller jag gjorde där.

hon kommenterade mitt hår när vi satt på en stentrappa utanför snabbmatshaket. det var inte riktigt någon ordentlig dialog som fördes mellan oss, mest sas det någonting lite då och då, vi mest satt och var passivt sociala med varandra. hon gestikulerade med ett lätt huvudryck "kom med", och sa "så dreadar vi ditt hår" medan hon reste sig upp och vi började gå. vi gick in i hyreshuset hon bodde i, som var närliggande, och jag var fascinerad och pratade på om hur häftigt med ett sånt old school slitet hyreshus. färgen på väggarna var grön och det hade uppenbarligen inte blivit ommålat på länge, i stort sett varje hörn och kant i byggnaden var nött med en eller flera sprickor. det var en kal men upplyst byggnad och vi gick upp i spiraltrappan, minst två trappor upp, och in i hennes lägenhet.

hennes lägenhet lika kal som resten av hyreshuset, men mer upplyst tack vare de stora fönstren, två i varje rum. första rummet var ett kök, till höger om det ett sovrum, och till höger om det ett tv-rum. det var väldigt spartanskt och kändes mer som någon precis flyttat hemifrån och inte hade mycket mer grejer än en säng, soffa och en gammal tv att fylla lägenheten med.

i rummet längst in fanns en gammal soffa i en ljus brunaktig ton som vi satte oss ner i. vi sa inget, och kände inte heller behov av att prata. och där stannade tiden.

 

Nice.
Nice.
Najs.
Trevlig.

Det är nog bland de jobbigaste recensionerna att få, och kanske också att ge.
När jag frågar någon (vi säger att min vän Ema till är den jag frågar) vad de tyckte om en viss person, kanske dejten i helgen, deras kompis kompis blev presenterad, och  ema sammanfattar och svarar "hon/han var trevlig" kan man lätt få för sig att det var något positivt som blev sagt. Men eftersom "trevlig" i allra flesta fall i såna här sammanhang är ett ganska neutralt och tråkigt ord, är det som inte sägs mycket intressantare.

Alltså, Ema tyckte inte:

Att personen var rolig
Att personen var snygg
Att personen var en schysst person
Att personen var smart
Att personen var intressant
Att personen var en jävel på att bowla

Eller i varje fall tyckte hon inte att personen kunde beskrivas efter någon egenskap bättre än bara "trevlig".


Det är två saker till jag vill ha sagt i detta inlägg.
Det första är väldigt fördomsfullt: jag vill hävda att det oftast är tjejer/kvinnor/females som står för fenomenet ovan. Inte alla, och inte uteslutande, men mest. Det tror jag.
För det andra, använder jag mig också av uttrycket "trevlig" ibland när jag vill beskriva någon, men jag använder det för det mesta inte som ett "brist på annat"-uttryck. När jag säger trevlig menar jag "jag kan tänka mig umgås med den här personen"-trevlig, alltså på ett bra sätt. It's true. Jag är the good guy.