mammapappabarn
I teorin är jag i princip inte för tvåsamhet. Jag vill tro att det är en modern (ish) social konstruktion som blivit mer passande när människan en gång i tiden bestämde sig att börja kontrollera sin omgivande miljö i högre grad, typ när vi gick till farmers från jägare/samlare. Vi har fortsatt att anpassa vår miljö efter de konstruktioner som passade bättre då och nu ser det ut så att hela vår värld (samhället sverige, annat är here be dragons) kretsar kring Kärnfamiljen, vare sig vi vill eller inte.
Nej jag har ju förstås inget belägg för det jag precis skrivit (har väl läst en och annan bok, men minns jag allt i detalj? nej), men så ser min uppfattning ut.
Jag skulle gärna kunna diskutera om vi är gjorda för tvåsamhet/kärnfamilj eller ej. Är vi evolutionärt anpassade för det? Är det verkligen en inlärd social konstruktion? Eller om vi väljer att bortse från vad vi var gjorde för från början, hur vill vi ha det? Vilket är BÄST? Kan vi välja? OH SÅ INTRESSANT. Detta gets me going.
Jag vet inte riktigt om jag trivs med Kärnfamiljen. Jag vill tro på relationsanarki, fri kärlek etc etc fina ord, men jag vet inte om det skulle passa mig som jag är nu.
Det här med relationer (när jag säger relationer nu menar jag romantisk kärlek där man kommer överens om att bara vara två, den typen man ser på tv) har inte riktigt gått särskilt bra för mig, om man räknar bra som i långvariga relationer. Jag har varit ganska mycket som den här smileyn när det börjar bli aktuellt och kommer på tal --> :/
Just så! Jag har helt enkelt haft svårt att föreställa mig ett längre tvåsamhetsförhållande enligt standardmodell, för jag vet att jag gillar omväxling och jag vet att jag tröttnar på människor och saker, och jag är inte alltid glad och trevlig, och jag vill inte behöva vara alltid vara glad och trevlig. Jag vill inte heller vara jobbig för någon annan. Det känns liksom motvilligt att vara en grinig och sur och en jävla pain in the ass för någon jag faktiskt tycker om. Okej, jag får höra att man stöttar varandra etc. Men jag orkar inte alltid stötta någon annan! Det finns stunder då jag skiter fullständigt i vad som händer min nästa (inte så vanligt, men jag har också dåliga dagar), och tänk när jag och en eventuell annan skulle synka fel? Jobbigt läge.
jag vill inte kompromissa, men jag vill inte heller vara ensam. Jag är uppenbarligen väldigt stereotypisk (killen som är rädd för att binda sig, aldrig hört den förr), men det är så jag känner. Tiden will tell vilket av de två viljorna som väger mest, det känns som om jag kommer vara tvungen att välja en av dem en dag. Eller? Utopi exister väl? Doesn't it?
Förresten, det här med att inte kunna föreställa mig ett tvåsamhetsförhållande, det jag skrev lite högre upp. Inte helt accurate kanske, med tanke på det tidigare inlägget. Ganska intressant.
