jagharentrasigcykel

Jävlar vad jag är arg på internet idag. Känner för att ragea över i princip allt jag tycker är orättvist, dåligt och dumt.

Dagens konstiga känsla: Min mammas pappa, även kallad morfar, ska komma till sveriget och hälsa på inom några veckor.
När en viss person jag känner hade svårigheter att träffa sitt barn pga den dåliga relation med modern (till nämnt barn), bestämde sig pappan att han slutar försöka umgås nu (pga tung psykisk belastning) och försöker på nytt när barnet blivit äldre och kan tala för sig själv. Personen i fråga fick då mothugg från olika håll i form av argument som "men när barnet vuxit upp utan sin pappas närvaro kommer inte barnet ha någon emotionell koppling och bara säga: Vem är du?".
Lite så känner jag med min morfar, vem är det? Inte på ett nyfiket sätt riktigt, utan mer åt det likgiltiga hållet.
Jag vet ju egentligen i princip ingenting om min morfars och familjs bakgrund, varför han återvände till Chile och startade ny familj när hans partner och barn var här. Har nästan bara hört negativa saker, men det är ju förstås från ena sidan, den som är här. Inte schysst att basera en åsikt på det.
Jag tror ändå att han blir orättvist bestraffad från mitt håll, då jag associerar honom med frånvarande fäder som inte gör några som helst ansträngingar att vara med sina barn under sina liv och sen plötsligt bara dyka upp och vänta sig att bli välkomnad med omfamningar och gråt. Jag upplever nästan att han representerar de douchbags som obehindrat sprider sin säd i världen som om det vore dens existensiella rättighet och plikt, och inte existerar i samma universum som konceptet Ansvar för sina avkommor. För om mina fördomar stämmer, baserat på större delen av männen i min familj, så är det ungefär han jag har beskrivit.
Just nu känner jag att jag hellre ger honom ett långfinger istället för en kram, tillsammans med en jävla utskällning.

Men det kommer jag inte göra.