i'm really feeling it
Jag har alltid varit kall. Min far uttryckte det specifikt en gång exakt såhär: "Du är en väldigt kall person."
Jag är bra på att undertrycka och egentligen ha väldigt få kroppsstarka känslor. Jag blir glad, jag blir ledsen, osv, men nästan aldrig med "tillräckligt mycket gnista" att det händer något som syns eller knappt kroppsligt känns.
Jag omger mig med personer som i stora drag i den aspekten är mina motsatser. De sprudlar av känslor. De spelar musik, skriver poesi, dansar till minsta rytm. Det känns bra, för det skvätter över på mig. Jag gillar att känna ordentligt, att skratta okontrollerat, ha fjärilar i magen och myror i byxorna och framför allt gråta ur mig all vätska åtkomligt i mitt system.
Under mitt liv hittils har jag förstås varit ledsen över många saker. Som att gråta mig till synes förtvivlad när jag inte fått som jag velat eller blev rädd. Men det var inte förrän min farmor dog som jag upplevde hur känslorna tog över och kroppen kapitulerade. Jag fick vetskapen via sms när jag trodde jag skulle bege mig till jobbet, men då fanns plötsligt ingen styrka i benen. Mitt ansikte blev förvridet, svullet, rodnat och vätskande som den ilsknaste inflammation. Jag tjöt och kunde inte forma endaste tanke och det var fantastiskt. Den totala kapitulationen höll sig i några minuter som upplevdes fruktansvärt befriande.
Min farmor var den första som var mig känslomässigt riktigt nära som gått bort. Fastän vi inte sågs särskilt ofta var hon bland de få i familjen vars tankesätt och känslospår jag kunde relatera och empatisera med på riktigt. Det krävs uppenbarligen rätt ordentlig omskakning för mig att tappa kontrollen och släppa den konstanta självmedvetenheten.
Jag tycker väldigt mycket om att se på feel bad-filmer där det går riktigt dåligt för karaktärer jag empatiserar med, särskilt när jag ser dem bryta ihop blir jag tårögd och fäller några tårar. Men det är inte riktigt samma sak. Bara som ett smakprov. Jag kan nästan fysiskt känna den självuppbyggda tröskeln jag inte kommer över. Jag kommer liksom aldrig riktigt dit.
Ibland längtar jag över tills fler familjemedlemmar och nära vänner slits ifrån mig så att jag kan känna lycka igen.
Jag är bra på att undertrycka och egentligen ha väldigt få kroppsstarka känslor. Jag blir glad, jag blir ledsen, osv, men nästan aldrig med "tillräckligt mycket gnista" att det händer något som syns eller knappt kroppsligt känns.
Jag omger mig med personer som i stora drag i den aspekten är mina motsatser. De sprudlar av känslor. De spelar musik, skriver poesi, dansar till minsta rytm. Det känns bra, för det skvätter över på mig. Jag gillar att känna ordentligt, att skratta okontrollerat, ha fjärilar i magen och myror i byxorna och framför allt gråta ur mig all vätska åtkomligt i mitt system.
Under mitt liv hittils har jag förstås varit ledsen över många saker. Som att gråta mig till synes förtvivlad när jag inte fått som jag velat eller blev rädd. Men det var inte förrän min farmor dog som jag upplevde hur känslorna tog över och kroppen kapitulerade. Jag fick vetskapen via sms när jag trodde jag skulle bege mig till jobbet, men då fanns plötsligt ingen styrka i benen. Mitt ansikte blev förvridet, svullet, rodnat och vätskande som den ilsknaste inflammation. Jag tjöt och kunde inte forma endaste tanke och det var fantastiskt. Den totala kapitulationen höll sig i några minuter som upplevdes fruktansvärt befriande.
Min farmor var den första som var mig känslomässigt riktigt nära som gått bort. Fastän vi inte sågs särskilt ofta var hon bland de få i familjen vars tankesätt och känslospår jag kunde relatera och empatisera med på riktigt. Det krävs uppenbarligen rätt ordentlig omskakning för mig att tappa kontrollen och släppa den konstanta självmedvetenheten.
Jag tycker väldigt mycket om att se på feel bad-filmer där det går riktigt dåligt för karaktärer jag empatiserar med, särskilt när jag ser dem bryta ihop blir jag tårögd och fäller några tårar. Men det är inte riktigt samma sak. Bara som ett smakprov. Jag kan nästan fysiskt känna den självuppbyggda tröskeln jag inte kommer över. Jag kommer liksom aldrig riktigt dit.
Ibland längtar jag över tills fler familjemedlemmar och nära vänner slits ifrån mig så att jag kan känna lycka igen.
Kommentarer
Trackback
