jagharentrasigcykel

Jag har nästan bara vita kompisar och framför allt har mina partners i princip uteslutande varit vita.

Det är ganska ångestfyllt och förvirrande att inse. Varför har detta blivit regel? Hur blev det så här?
Jag tror jag skulle kunna spåra tillbaks till mitt mellanstadiejag när jag mer och mer upplevde hur lite jag hade gemensamt med de jag växte upp med i flemingsberg. Kanske lättare att referera till denna text jag skrev i min telefon:


------------------------------
Min upplevelse av förorten är inte inkluderande. Jag är inte tuff, jag är färsk. Jag gillar kalle anka & co, mario, yoshi, pikachu, bert, kalle & hobbe, spirou, marsupilami. Jag är för feg för att tjafsa. Jag vill bygga kojor och kasta kottar. Klättra i träd istället för att mecka i ett trapphus. Varför är pistoler häftiga, de är väl farliga?
Jag vill inte slåss mot kidsen på andra sidan stationen, jag känner inte ens dem. Har de ens gjort oss något?
Att hålla Chiles fana högt är mer irrelevant än Sveriges. Jag har ju bara varit där en gång och då fick jag loppor. Alla pratar bara om hur dåligt och farligt det är därborta. Det enda positiva jag hör är att vinet är billigare, men vin är ju inte ens gott.
Jag har försökt förstå varför fotboll är grejen men jag fattar verkligen inte. Också helt obegripligt är det hur det kan vara kul att spela bandy i mer än en kvart, än mindre att fortsätta prata om bandy efteråt.
Okej det var jävligt spännande att snatta godis några gånger, men det blev gammalt ganska fort.
En gång tog jag en vit tjejs mobiltelefon och mådde skitdåligt över det. Jag vet inte ens var den tog vägen efteråt eller ens vad jag eller någon annan skulle ha den till. Så jävla inte cool.

Och VARFÖR tycker alla att den skitdåliga musiken som Ayo, Ken, Petter och Mystikal gör är så jävla bra? Jag förstår verkligen inte varför det är coolt att vara farlig och dum i huvudet.

Och Scarface. Vad. i. helvete. Jag vet inte ens var jag ska börja.

Och så det mest självklara som alla var överens om förstås: fittor är dåliga, bögar är äckligt.
------------------------------

 

 

Jag passade inte in i förortskulturen som jag kände den. Kunde inte sätta namn på allt som skavde, men uppenbart var jag för töntig för att uppskatta det alla andra tycktes uppskatta. Även kring den tiden kände jag mig jävligt obekväm kring begreppen "man" och "manlighet" och allt vad de tycktes innebära. Jag vill inte sträva efter att bestämma, styra och ställa. Framför allt konceptet med att vara aggressiv och slåss om makt var för mig helt poänglös.

Det kändes väldigt ensamt att ifrågasätta, att vara den som inte förstod charmen med cigaretter och blind motstridighet. Samtidigt var jag för feg och villig att vara vuxna till lags för att ifrågasätta för mycket och vara en cool rebell. Jag tyckte om att visa hur duktig och söt jag var. Nu i efterhand önskar jag att jag tidigare hade hittat något eller någon att identifiera mina skeptiska sidor med, så att det kunde gro och blomstra. Jag kände mig väldigt efter när jag inte förrän slutet på högstadiet förstod att det var spännande och roligt att till exempel ha en helt konstig frisyr och utforska beteenden och åsikter som var wack.

När jag skulle börja högstadiet fick jag chansen att gå i en ny skola en bit bort och då vände jag officiellt förorten och dess kultur ryggen. Nu finner jag det svårt att få ogjort. Jag förknippar förorten med en känsla av svek. Jag använde aldrig förortsslang som liten (förutom 'abou') och när jag gör det nu är det postironiskt och det känns som att jag har blackface på mig när jag gör det.

Jag tror jag måste ha gått och blivit vit någonstans på vägen. I rasifieringsdiskussioner hör jag POCs instämma med varandra om hur utanför de känner sig i ett sammanhang med bara vita. Jag känner bara delvis igen mig, men upplever det mer som att min känsla av utanförskap snarare är klass- än färgrelaterad.
 (iofs skulle jag känna mig jävligt utanför i ett sammanhang med heteronormativa förortsblattar också. Vet inte hur jag ska kategorisera detta på ett snyggt sätt.)

 

Såhär.

Jag har stämplat alla icke-vita med förortstämpeln och med den min upplevelse gentemot förortskulturen. Jag tror att jag även har anammat den strukturella rasism som i princip alla vita har: När det kommer till partners är vita förstahandsval, blattar bara undantag. Oftast inte ens övervägda som alternativ.

Förutom det upplever jag ömsesidighet. Blattar är inte intresserade av mig, jag är tråkig, töntig, ofarlig, omanlig och ospännande. Och jag ämnar för den delen inte att vara något annat.