hej och hå
Jag fick ett G på både Svenska A och B i gymnasiet. Då tyckte jag att det var fel betyg för mig, att jag egentligen förtjänade bättre, men inte kunde det, för jag vägrade följa skrivreglerna som min lärare ville att jag skulle följa (svenska skrivregler). Jag skrev helt enkelt lite hur jag ville, och tyckte jag hade kapacitet. Jag har fortsatt tyckt att jag är duktig på det svenska språket ända till relativt nyligen när jag ska skriva lite allvarligare skolarbeten som handledare och examinatorer faktiskt ska granska. Det är fett med svårt. Det här med språket är uppenbarligen inte min grej, i varje fall inte på akademisk nivå. Jag får anmärkningar av min handledare hela tiden och hon hoppas nervöst att jag "har någon som hjälper mig med språket". Jag känner mig som Kanar 2. Vilket är hemskt, för jag trodde verkligen att jag var duktig! Helt övertygad, till och med. Anmärkningarna får jag med all rätt! När jag läst igenom vad jag skickat in till min handledare skäms jag nästan över uppenbara syftningsfel (jag är osäker på vad syftningsfel betyder, men jag använder ordet ändå, för jag är akademiker (snart)) och andra pinsamheter.
Jag kanske skulle satsa på kroppsspråk istället. Jag kan charada mig till en c-uppsats, spela in ett klipp på mig själv där jag genom miner och gester analyserar artiklarna och belyser hur det är att leva med urininkontinens efter en prostatektomi. Det klippet borde väl kunna bli en halvtimme, fyrtio minuter långt? Referenserna och bilagorna med tabellerna borde jag kunna fixa med teckenspråk, jag kan ju alfabetet, trots allt.
