Åka buss
Nu på väg från osaka till nagoya. Planen var att jag skulle airbnba där, men i förmiddags insåg jag att jag inte ens fått bekräftelse av de jag requestade. Detta lär bli intressant iaf. Kanske får testa ett sånt internet- eller mangakafe till slut heh.
Känner mig rätt nere idag. Tror stor del av det är pga den massiva baksmällan från igår, men också från neglecten av zoe som jag inte lyckas lista ut riktigt. Plötsligt är hon inte intresserad alls alls av mig. Inga initiativ till att prata, korta svar etc. Känns som ingen big deal för henne, jag var väl rolig ett tag men jobbig i längden? I dunno. Typiskt en sån grej jag vill ha utredd och tydligt förklarad för mig, men det känns dödfött, särskilt nu. Synd, jag gillar ändå henne.
Jag är sjukt glad över att jag gillar att bouldra, det känns som min fasta punkt i resan; om jag inte vet vad jag ska göra - boulderhall.
Jag har tidigare inte sett mig som en reseperson, har liksom inte förstått vad jag ska på nya platser att göra. Att resa för att träffa en kompis, visst. Men typiska turistattaktioner som tempel och museum ger mig bara så mycket. Och jag klarar mig mycket väl utan.
Förutom det jag tidigare vetat om som är av intresse för mig vid resor (träffa människor, gå kurs, bouldra) har jag också börjat uppskatta den ensamma stillheten allmer. Det tvingas på en vid såna här sammanhang när jag åker buss eller tåg, eller inte har något att göra på en stund.
Det är inte riktigt något jag trivs i egentligen, iaf inte en längre tid, men jag tror jag känner ett visst behov av det, stillheten alltså. Därmed utsätter jag mig i lägen då det tvingas sig på mig.
För övrigt en sjukt dum idé att varken ha med sig mat eller vatten på den här 4-timmarsresan.
Jag börjar erkänna för mig själv att jag har en viss typ av självskadebeteende going on, som jag säkert haft kanske alltid. Eller åtminstone kanske orsaken alltid funnits, eller att det varit sättet att hantera en viss typ av problem. Jag vill betona att jag är tillräckligt säker på att det inte av den sjukliga sorten, dvs den som gör att det krävs någon typ av vård. Min hälsa blir liksom inte serisously jeoperdised (oj vilket svårt ord att stava).
Jag, så humble som jag är, tror inte att jag är särskilt unik i det beteende- eller tankemönstret. Men det är liksom tillräckligt svårt att accurately analysera en så pass undermedveten struktur hos mig själv, så att försöka sig på en liknande analys hos någon annan är nog i princip omöjligt att pricka rätt. Men min utgångspunkt är att jag förmodligen inte är särskilt olik de flesta andra.
Anyways.
Sjukt vackert här, åker igenom något bergigt område, allting helt trädbeklätt.
Varför har jag inte varit i norra sverige än? Eller mer i norge? Pinsamt.
En egenskap eller inställning hos mig jag tycker väldigt mycket om är att jag ser allting som väldigt osäkert. Även om det finns en absolut sanning, finns det (med största sannolikhet) inget sätt att veta att tex med ett påstående prickat rätt. Även de "lättaste". Typ att du ser en blå boll och kan säkert påstå att den är blå. Men det går inte.
Denna principen kan lätt få en att jaga sin egen svans, men den ger mig frihet att tänka, och det gillar jag.
När jag uttalar mig säkert om något, gör jag det i retoriskt syfte.
Fortfarande hungrig.
Åkt halvvägs.
Jag har tack vare niklas fått tag i Sakis telefonnr, en japan som studerat i sverige och bor i yokohama. Förhoppningsvis får jag tag på henne så kan vi ses. Jag tror jag är kär i henne, eller min illusion av henne. (Jag förstår mycket väl att jag inte är kär i riktiga Saki). Jag håller på och läser sputnikälskling av murakami
Oj nu stannade vi visst.
Rastplats, flaska vatten, risboll och något konstigt snack. Jag och alex sa att vi skulle köpa något okänt varje gång vi handlade på snabbköp, har tyvärr inte alltid hållt mig så men denna gång! Det verkar vara någon typ av potatispinnar med grönsakskrydda, ska bli spännande.
Jo, murakamis karaktärer är alla väldigt fokuserade hela tiden, allt de säger och gör är väldigt noga övervägt och det finns en skönhet i det. Detta har blivit något av en stereotypbild för japan och japaner hos mig. Inte alls på ett dåligt sätt förstås. Och Saki är en murakamikaraktär. I mitt huvud förstås. Det är nästan så att det är bäst att inte träffa henne även om jag skulle få chansen. Trots att jag är mycket väl medveten att jag har fantasierat ihop en person som jag gillar, kommer det bli svårt att inte ställa illusionen mot den verkliga människan, vilket är orättvist.
Men well, det är inte alls så illa som jag får det att låta som, det är kul att leka med tankar.
Jag tror att jag i japan känner mig som en fransk i sverige.
Svårt att utveckla det där i skrift, men här känner jag mig mer öppen och well, exotisk, än infödda, därmed bara snäppet coolare. Jag har inte någon annanstans käns att jag kan glida omkring på egen hand och ha kul genom att prata med främlingar. Kan vara en åldersgrej också. Jag ser franskfolk som något öppnare och närmare sina känslor jämfört med svenskar. Synd att jag inte kan tillräckligt med japanska för att faktiskt prata med dem på riktigt istället för att gissa mig fram till hur de är.
De här potatispinnarna är verkligen inte alls illa. Not bad at all. Lite åt pommes-hållet förstås, hundra gånger bättre än salta pinnar. Jag önskar salta pinnar försvann och ersattes med detta.
Va börjar nog närma oss nu. Ännu en stor stad.. Kommer nog inte se en liten, förutom dagstripp till nara kanske.
