jagharentrasigcykel

Denna c-uppsatsen får mig att må fysiskt dåligt. På riktigt får jag kräkkänslor. Detta suger skit. Jag har hellre hiv än skriver detta. Någon som vill byta hiv mot en uppsats? Anyone?

Jag var och träffade en manager på hans kontor, jag hade ringt och tjatat på honom i månader för att han ska ta sig tiden att överhuvudtaget lyssna på vad jag har och säga i en kvart, äntligen gav han med sig. Killen, som nästan börjar bli gubbe nu, han är runt 35 eller nåt, har börjat få en sån ful helikopterplatta och jag vill nästan tro att han börjat ålderskrisa ner sig, jävligt pinsamt. Hade tydligen ny flickvän som var typ 21. inte länge sen hon slutade gymnasiet, jobbar på skitjobb för att samla pengar och ha kul, ni vet i "jag vill bara ut och resa innan jag blir vuxen"-åldern. röka ner sig i indien och knulla surfande australiensare. well. han managern är ändå en kille med sinne för artistics, diggar nya tuffa grejer som spoken word och han har tydligen något samarbete med way out west-folket. jag gillar hans stil, och fick äntligen prata med honom om min show. inne i kontoret - ett riktigt kontor alltså, trodde inte han var sån som hade ett sånt. där är jag lite nervös och vill bara skaka hans hand alldeles för länge när jag hälsar. han är skittrevlig, vi småsnackar först lite skit om hans pampiga rum där och sånt. till slut vill han cut to the chase och ber mig berätta för honom var det var för uppträdande jag ville att han skulle boka. jag ställer mig upp från min stol, skitglad, öppnar armarna, gör stora gester och säger att det inte går att berätta, det måste visas! i smyg hade jag en vän, Carolina redo utanför rummet som kom in när jag ropade på henne.

hon carolina har jag inte känt mer än ett par månader, men vi har snabbt blivit rätt tighta. hon är en sån man skulle vilja kalla damaged goods, lite elakt att säga så kanske, men det är lättast för folk att förstå vad jag menar när jag säger så. det är lite my kind of girls egentligen verkar det som, jag vill inte veta varför. den här tjejen blev våldtagen eller nåt när hon var 14 och i några år hatade hon alla killar, i don't really blame her. jag tror också hennes pappa var konstig mot henne, hon har inte riktigt velat förklara. i alla fall var det inte förrän ett par år sen hon motvilligt gick med på att hon inte egentligen är lesbisk trots tappra försök heh. jag tror hennes flickvänner var den typen med skärsår all over underarmarna och låren, jag är helt övertygad över att det var dem som inspirerade henne till att hålla på så också. jag tror hon har slutat nu, de grövsta ärren har börjat blekna ordentligt och syns inte om man inte vet att de är där. hon är lite weird. hon har inget riktigt neutralt ansiktsuttryck, hon har alltid något typ av leende, även då hon inte "ler på riktigt". då ser det mer läskigt ut, som pingstvänner och jehovas ni vet. "ser man glad ut, så blir man glad", säger hon ibland plötsligt när vi sitter på en buss och inte har sagt någonting till varandra på flera minuter. det är ganska underhållande på flera sätt. ibland när vi pratar med varandra i telefon låtsas jag som om något hon sagt verkligen sårat mig och gjort mig riktigt ledsen, och blir tyst i luren för att efter en stund lägga på samtalet. hon blir helt galet orolig! haha jag fick dåligt samvete när jag gjorde så en gång och inte svarade på hennes sms eller samtal på över en timme, hon grät när jag sa att jag bara skojade..

 

Jag och Caroline ställer oss brevid varandra och håller varandra i handen, räknar ner från tre och börjar sjunga sveriges nationalsång högt och ståtligt. vi tar i med rösten rätt mycket, för vi vill ju imponera, det hördes säkert rätt bra ut i hallen där. andra versen sjunger jag själv, hon tystnar, och börjar ta av sig sin kjol, den knäpps upp och de faller ner på golvet. ni skulle ha sett managerns min när han såg det, särskilt eftersom hon faktiskt inte hade något under, och toppen hon hade på sig slutade vid midjan. hon är rätt smal tjejen, lite för smal nästan, hon har ett sånt avstånd mellan låren som inte tjocka människor har. därifrån hon stod kunde man från andra sidan kontorsbordet tydligt se två stora ringpiercings som hon hade på var yttre blygdläpp. fortfarande med sitt leende som hon alltid har tar hon från sin väska på golvet fram en triangel. ni vet ett sånt kling-kling-instrument som är helt värdelöst i alla sammanhang utom detta. hon särar extra på benen och hänger upp triangeln i ringen som sitter på vänster blygdläpp och låter den hänga där och står kvar. jag har under tiden fortsatt sjunga på nationalsången och har precis börjat komma till smygrasistiska biten i sången då jag slutar sjunga och hon fortsätter där jag avslutade. jag lossar och släpper ner mina byxor och visar upp min egna piercing, i kuken, horisontellt rakt genom ollonet. smycket jag har är en stav med ganska kraftiga kulor på ändarna, den är rätt tung, så jag måste vara lite småhård för att kuken inte ska hänga rakt ner. jag ställer mig i position bakom henne och - detta tog många timmars övande! börjar pingla på triangeln som hänger mellan hennes ben i takt till resten av sången vi båda sjunger tillsammans. När sången tar slut, står vi stilla i samma position, jag bakom henne med min kuk dinglandes mellan hennes ben i triangeln, vi ser väldigt fokuserade ut i ansiktet och så kissar vi på golvet samtidigt. våra strålar möts och bryter av varandra, helt spektakulärt. vet ni hur svårt det är för två personer att börja och sluta kissa samtidigt? inte lätt, kan jag säga er! men fan vad bra det blev, jag tror han blev riktigt imponerad.

I teorin är jag i princip inte för tvåsamhet. Jag vill tro att det är en modern (ish) social konstruktion som blivit mer passande när människan en gång i tiden bestämde sig att börja kontrollera sin omgivande miljö i högre grad, typ när vi gick till farmers från jägare/samlare. Vi har fortsatt att anpassa vår miljö efter de konstruktioner som passade bättre då och nu ser det ut så att hela vår värld (samhället sverige, annat är here be dragons) kretsar kring Kärnfamiljen, vare sig vi vill eller inte.

Nej jag har ju förstås inget belägg för det jag precis skrivit (har väl läst en och annan bok, men minns jag allt i detalj? nej), men så ser min uppfattning ut.

Jag skulle gärna kunna diskutera om vi är gjorda för tvåsamhet/kärnfamilj eller ej. Är vi evolutionärt anpassade för det? Är det verkligen en inlärd social konstruktion?  Eller om vi väljer att bortse från vad vi var gjorde för från början, hur vill vi ha det? Vilket är BÄST? Kan vi välja? OH SÅ INTRESSANT. Detta gets me going.

 

Jag vet inte riktigt om jag trivs med Kärnfamiljen. Jag vill tro på relationsanarki, fri kärlek etc etc fina ord, men jag vet inte om det skulle passa mig som jag är nu.

Det här med relationer (när jag säger relationer nu menar jag romantisk kärlek där man kommer överens om att bara vara två, den typen man ser på tv) har inte riktigt gått särskilt bra för mig, om man räknar bra som i långvariga relationer. Jag har varit ganska mycket som den här smileyn när det börjar bli aktuellt och kommer på tal --> :/

Just så! Jag har helt enkelt haft svårt att föreställa mig ett längre tvåsamhetsförhållande enligt standardmodell, för jag vet att jag gillar omväxling och jag vet att jag tröttnar på människor och saker, och jag är inte alltid glad och trevlig, och jag vill inte behöva vara alltid vara glad och trevlig. Jag vill inte heller vara jobbig för någon annan. Det känns liksom motvilligt att vara en grinig och sur och en jävla pain in the ass för någon jag faktiskt tycker om. Okej, jag får höra att man stöttar varandra etc. Men jag orkar inte alltid stötta någon annan! Det finns stunder då jag skiter fullständigt i vad som händer min nästa (inte så vanligt, men jag har också dåliga dagar), och tänk när jag och en eventuell annan skulle synka fel? Jobbigt läge.

 

jag vill inte kompromissa, men jag vill inte heller vara ensam. Jag är uppenbarligen väldigt stereotypisk (killen som är rädd för att binda sig, aldrig hört den förr), men det är så jag känner. Tiden will tell vilket av de två viljorna som väger mest, det känns som om jag kommer vara tvungen att välja en av dem en dag. Eller? Utopi exister väl? Doesn't it?

 

 

 

 

 

Förresten, det här med att inte kunna föreställa mig ett tvåsamhetsförhållande, det jag skrev lite högre upp. Inte helt accurate kanske, med tanke på det tidigare inlägget. Ganska intressant.

"Alltså det är jobbigt när jag inte gillar en tjej lika mycket som hon gillar mig. Hon är typ galen i mig!"

"Men det är ju inte så konstigt när hon är en cp-skadad, skelögd,  finnig, plattbröstad och dessutom skittråkig tjej som äntligen hittat någon som är desperat nog att överhuvudtaget ens kan tänka sig att ligga med henne."

söndag morgon vaknade jag upp med en särskild känsla. jag var kär. under natten hade jag en dröm som fått mig att känna

 

 

en känsla av självklarhet, att det var vi två, och skulle vara vi två. i min tankevärld fanns inget ifrågesättande. jag visste, och hon visste, att det var ömsesidigt. vi behövde inte säga något när vi satt där, den stunden varade för alltid. det var zen. resten av mitt liv kunde ha kommit och gått, för mitt liv var fulländat, det behövdes inget mer.

 

hon hade naturligt orange-rött hår, ganska långt och semi-dreadat, uppsatt i en tofs. ljus, nästan blek hy, och klara grönblå (mest grön) ögon. solljuset som kom in genom fönstrena lyste upp hennes hy och fick ögonfärgen att nästan lysa. eventuellt hade hon en piercing på överläppen, en kula, där mellan näsan och tungan, mitt på rännan. eller så hade hon en ring med kula på septum, eller både. en grön jacka, samma sorts grön som fjällräven kånken-väskorna. jackan var öppen och tröjan under var i en liknande färg.

huden, ögonen, håret och kläderna utgjorde en kontrast gentemot varandra värd att döda för. bland de finaste färgkombinationerna på en tjej jag kan föreställa mig.

 

jag minns inte hur drömmen började, men jag eller hon, eller jag och hon var på något litet snabbmatshak. det kändes som att jag befann mig i utkanten av en större stad, en sån ort mellan förorterna och stan. det var försommar eller senvår och eftermiddag. solen lyste, men luften var fresco, tillräckligt för att bära en tunn jacka utomhus. jag var förstås utan jacka, men med munktröja, som jag brukar. omgivningen var relativt folktom och jag minns inte vad varken hon eller jag gjorde där.

hon kommenterade mitt hår när vi satt på en stentrappa utanför snabbmatshaket. det var inte riktigt någon ordentlig dialog som fördes mellan oss, mest sas det någonting lite då och då, vi mest satt och var passivt sociala med varandra. hon gestikulerade med ett lätt huvudryck "kom med", och sa "så dreadar vi ditt hår" medan hon reste sig upp och vi började gå. vi gick in i hyreshuset hon bodde i, som var närliggande, och jag var fascinerad och pratade på om hur häftigt med ett sånt old school slitet hyreshus. färgen på väggarna var grön och det hade uppenbarligen inte blivit ommålat på länge, i stort sett varje hörn och kant i byggnaden var nött med en eller flera sprickor. det var en kal men upplyst byggnad och vi gick upp i spiraltrappan, minst två trappor upp, och in i hennes lägenhet.

hennes lägenhet lika kal som resten av hyreshuset, men mer upplyst tack vare de stora fönstren, två i varje rum. första rummet var ett kök, till höger om det ett sovrum, och till höger om det ett tv-rum. det var väldigt spartanskt och kändes mer som någon precis flyttat hemifrån och inte hade mycket mer grejer än en säng, soffa och en gammal tv att fylla lägenheten med.

i rummet längst in fanns en gammal soffa i en ljus brunaktig ton som vi satte oss ner i. vi sa inget, och kände inte heller behov av att prata. och där stannade tiden.

 

Nice.
Nice.
Najs.
Trevlig.

Det är nog bland de jobbigaste recensionerna att få, och kanske också att ge.
När jag frågar någon (vi säger att min vän Ema till är den jag frågar) vad de tyckte om en viss person, kanske dejten i helgen, deras kompis kompis blev presenterad, och  ema sammanfattar och svarar "hon/han var trevlig" kan man lätt få för sig att det var något positivt som blev sagt. Men eftersom "trevlig" i allra flesta fall i såna här sammanhang är ett ganska neutralt och tråkigt ord, är det som inte sägs mycket intressantare.

Alltså, Ema tyckte inte:

Att personen var rolig
Att personen var snygg
Att personen var en schysst person
Att personen var smart
Att personen var intressant
Att personen var en jävel på att bowla

Eller i varje fall tyckte hon inte att personen kunde beskrivas efter någon egenskap bättre än bara "trevlig".


Det är två saker till jag vill ha sagt i detta inlägg.
Det första är väldigt fördomsfullt: jag vill hävda att det oftast är tjejer/kvinnor/females som står för fenomenet ovan. Inte alla, och inte uteslutande, men mest. Det tror jag.
För det andra, använder jag mig också av uttrycket "trevlig" ibland när jag vill beskriva någon, men jag använder det för det mesta inte som ett "brist på annat"-uttryck. När jag säger trevlig menar jag "jag kan tänka mig umgås med den här personen"-trevlig, alltså på ett bra sätt. It's true. Jag är the good guy.

Arne säger:
tagit shrooms någon gång?

i said what what säger:
nope

Arne säger:
gör inte det

Arne säger:
haha

Så är det, och jag är så stolt att jag sagt det till nästan alla jag känner. Speciellt för Sarah som utmanade mig att slå hennes rekord på 75min, which i did. HAH.

Det finns en lek som går ut på att två personer på nära håll stirrar varandra i ögonen till en av dem börjar fånle eller skratta och därmed förlora leken. Helst ska båda se skitseriösa ut under tävlingens gång samtidigt som det är tillåtet att anstränga sig för att få sin näste att förlora. Läs, grimaser. När jag står mot en sån här utmaning, går min taktik för att vinna  ut på att försöka bli så arg som möjligt på personen framför mig. I mitt huvud sitter jag och förolämpar min fd kompis med så mycket mitt franska ordförråd kan bidra med (det är inte så mycket, jag är övertygad över att jag har ett snällt ordförråd i jämförelse med ganska många. Det värsta jag kan tänka mig i skrivande stund är typ negerfitthora (finns ett antal undanträngda icke-pk-värderingar som det jobbas på)).
Hur som helst är detta ingen särskilt bra lek. Men kul! jag tror jag vinner ganska ofta.

alltså sjuksköterskeyrket är inte världens mest prestigefyllda yrke, inte nytt nej. samtidigt är detta yrke inte så bara! jag menar, tre år högskoleutbildning håhå, inte illa pinkat. akademiskt och grejer. jorå, c-uppsats och kandidatexamen, det är vi det. vi pluggar typ samma sak som en undersköterska pluggar (deras utbildning är 2 år lång här på bth), förutom lite extra akademigrejer n shit. så fort vi skrivit en vår fina uppsats är vi mer värda.  RESPECT MY FUCKEN AUTHORITY. jag är en jävla akademiker, jag kräver satans hög lön, respekt från min omgivning och arbetsuppgifter som gör att jag inte behöver sjunka till närmsta low och röra vid patienter! fyfan, äckligt. det är inte vårt jobb, vi har faktiskt skrivit ett arbete på minst TJUGO SIDOR. vi har läst andras arbeten, ctrl c ctrl v, klippt och klistrat och poff! akademiker! värda vår tyngd i guld! vi stoltserar oss med att göra heroiska insatser framför datorn där vi skriver ner blodtrycket som någon mindre värd har tagit på en äcklig gammal patient. vi har med vår högt aktade UTBILDNING lärt oss hur vi pekar med ett leende på bajset som våra icke uppskattande undersåtar ska plocka upp. vi är AWESOME.

lyd oss. ge oss pengar.

jag upptäckte igår att någon nångång har smitit in lemonparty-bilden i min mobil och satt den som bildskärmsbild. vem det nu än var som gjorde det får <3 <3 <3 av mig.
Jag misstänker främst ett par killar från en fest i fredags, men sen så kan det faktiskt ha varit någon i helgen också.

bilden ser ut ungefär såhär


paint = bäst

Jo det är så att jag i helgen var uppe i mjölby på fortsättningsutbildning med p6-folk det var föreläsningar om framför allt hiv och heteronormen vi fick en föreläsning om basic hiv-fakta hur viruset fungerar hur bromsmediciner fungerar och olika statistiska siffror som jag glömt nästan lika fort som jag läste dem mest uppskattat om hiv var HIV-MANNEN som kom och berättade om sig själv en snubbe med hiv som hette Joakim som lever med detta helt galet intressant att höra allt han hade att säga om sitt perspektiv på saken andra dagen var nästan uteslutande diskussioner och föreläsningar kring heteronormativitet (förutom hbt som också togs upp) jag känner mig verkligen enormt kunnig inom detta nu NU HAR JAG HÖRT OCH DISKUTERAT SÅ MYCKET men vet inte alls hur jag kommer kunna använda kunskapen förutom fortsatt provokation av normerna (okej jag är inte galet utmanande men åtminstone hoppas jag på  slightly above average) jag menar det är inte så att jag kommer kunna stå och föreläsa detta precis som föreläsarna jag lyssnat på nej just det utöver då föreläsningarna var folket på precis som jag med i p6-grupp i skolor runtom i sverige (minus norr om stockholm verkar det som tho) varierande studier men mycket sjuksköterskor och socionomer somliga sjukt insatta i ämnet och kunde ta diskussionerna till nivåer som var svåra att hänga med i och vissa var för det mesta relativt tysta och lyssnande under hela helgen riktigt skönt med typen av folk som var villiga att prata om saker som de flesta karlskronafolket miss out jag kände mig rätt hemma med ett antal personer det var najs jag tror jag blev kär i ett par personer på plats dessutom vilket också var najs.

detta suger, jag skriver ett arbete igen och människan som skrev uppgiften är dum i huvudet.

På biblioteket. Jepp, anställd här är jag och här är det use and abuse som gäller. Jobbet är jävligt najs, passen är mellan 14:45-18:00, det fördelas i snitt ett pass i veckan mellan oss anställda tentavakter och vi får typ hundra koronas i timmen. Så här ser en vanlig eftermiddag på jobbet ut:

Jag kommer hit typ 14:30, går raka vägen till fikarummet, äter ett par frukter, dricker en kopp te.
14:45 sätter jag igång och stoppar in böcker som ska skickas iväg till andra bibliotek i paket och adresserar dem. Ibland är det många paket som ska iväg, ibland är det få.
15:30 går jag ut till fältet och lämnar tillbaks återlämnade böcker i sina hyllor. väldigt braindead, men också väldigt soft.
16:30 försvinner vanliga bibliotikarier från disken, och det är mitt jobb att ta deras plats för att ta svara på frågor etc. (= jag sitter och surfar, dricker te, äter frukt, läser. jävligt najs.)
18:00 kastar jag ut alla och stänger.

Jag har en grej att inte köpa litteratur, utan lånar dem istället från biblioteket eller kompisar, vilket gör detta jobb ännu mer nais, för det ger mig möjligheter att sno åt mig böcker som tex inte får lånas hem i vanliga fall, och även lägga undan böcker till mig som jag känner att jag behöver.

Senaste tiden har jag börjat träna mer, oftare, och med mer engagemang. Nu under åren i karlskrona har jag fortsatt träna kali tillsammans med en kamrat som tidigare tränat i Lund. Det var ganska sporadiskt första halvåret, men blev mer regelbundet med tiden. Till i höst hade jag och min kamrat tränat för det mesta minst ett par gånger i veckan, ända tills han fick en dotter (ja, han födde henne själv. skillz.) någon gång i november-december. Utan träningspartner sökte jag mig under vintertiden till den lokala kickboxningsklubben med väldigt gott rykte och lyckades på något sätt träna där ett par månader utan att betala ett öre. Nästan så jag skäms, but i don't.
Nu är våren på väg, och jag har inte återvänt till den klubben på nästan en månad. Istället har jag blivit lite mer påläst om Methode Naturelle och vad det innebär, vilket jag tror är den största källan till min ökade motivation.

Jag överväger att skaffa mig en träningsblogg, jag har massvis med tankar och idéer! Jag ska som förra året se till att springa regelbundet, fast denna gång ska jag försöka få passen att luta åt en mer naturelle-metod genom att bland annat klättra, hoppa, lyfta, bära, krypa (gå ank-gång och ödle-gång). Längs springspåret jag brukar vara i finns det massor med stockar i olika storlekar och former som jag vill använda mig av.
Kaliträningen (som egentligen borde kallas pekiti tirsia kali-influerad träning, i och med att mycket vår egna tolkning) som nu har blivit mer motiverande att genomföra på egen hand, kommer antagligen bli av oftare. Det har också blivit roligare att träna med johan i och med att jag blivit duktigare. Det jag vill ha nu är en fäktningshjälm till utöver den vi redan har, så kan vi sparras ordentligt. Det kostar en del tho. Skänk en slant!
Nils är klättrare, as we all know, och han har introducerad mig till the world of climbing, vilket jag är väldigt tacksam över. Överväger jättemycket att köpa mig ett par klätterskor, som förvisso är dyra, men de kan ge så mycket! Jag har nästan bara bouldrat hittils, vilket är en klätterform i max 6 meters höjd eller nåt. Korta men intensiva klättermoment som kräver skor som får fötterna att kännas som kinesiska kvinnors på 1500-talet (nu gissade jag bara årtal, men det var med största sannolikhet rätt, för jag har gudkomplex). Det är riktigt kul, men ack så krävande! Mer mentalt än fysisk verkar det som. Det hade varit najs att kunna klättra utan att punga ut miljoner pengar varje gång.
Förutom detta vill jag gärna ta upp parkour igen, men det är inget kul att ge sig ut på stan och klättra på saker själv. Förhoppningsvis blir det mer sånt när jag är i stockholm över sommaren, där har jag iaf ett par parkourfränder som gärna leker.

Jag är en väldigt ytlig person egentligen, trots att jag försöker att inte vara det. Jag försöker, jag lovar! Jag vill acceptera alla människor omkring mig som de är, utan att tvinga på dem mina ideal... men det finns fan gränser. Personen jag tänker på är i min grupp nu och det är helt otroligt hur ful man kan vara! Det är bokstavligen otroligt, som i att man inte kan tro det, som ordet betyder. Det går inte ens att beskriva hennes fulhet i ord, fulheten måste upplevas, take my word on it. Allra helst vill jag lägga upp en bild eller film på henne för världen att beskåda, men jag har faktiskt ett samvete och tänker inte ens nämna att hon heter Jenny Andersson.
Oops!

Okej tänder är viktigt för mig, det vet nog många som känner mig by now. Denna tjej har inte okej tänder. Inte! Jag misstänker, utan att skämta, att hon har på sig såna här. Hon är del av ett socialt experiment! Det är en konspiration! De övervakar oss och skriver ner våra beteenden! Utropstecken!
 

Hon satt bredvid mig idag och jag skäms nästan över att berätta att jag äcklades av hennes närvaro. Vid ett tillfälle rörde hon vid min arm samtidigt som hon sa något, och då ville jag akut amputera. :(
Hon hade djup urringning idag. Jag gråter.

Nisse says: Drömde om Jan häromdagen
Angel Avalos says: haha
Nisse says: Han berättade om en matteparadox han upptäckt
Nisse says: Han la upp det såhär: (och det var inte lika ologiskt då, duvet man accepterar fakta i drömmar)
Nisse says: typ
Angel Avalos says: :O
Nisse says: "3/4=0,33 och 0.33*2=0,66 MEN 3/4*2=6/4=1,5 Det är fel på systemet"
Nisse says: Jag tänkte "ok"
Nisse says: Tittade lite på det och insåg att det var felräknat
Nisse says: Jag blev arg och kastade ner honom från taket på ett höghus
Nisse says: Sen vaknade jag när jag insåg att det var lite överreagerat...
Angel Avalos says: hahahahha
Nisse says: Skickade ett SMS till honom och berättade
Nisse says: Fick svaret:
Nisse says: VARFÖR drömmer alltid folk att de antingen spöar mig eller att jag är taskig?!
Angel Avalos says: :D