tjejen jag drömde om
en känsla av självklarhet, att det var vi två, och skulle vara vi två. i min tankevärld fanns inget ifrågesättande. jag visste, och hon visste, att det var ömsesidigt. vi behövde inte säga något när vi satt där, den stunden varade för alltid. det var zen. resten av mitt liv kunde ha kommit och gått, för mitt liv var fulländat, det behövdes inget mer.
hon hade naturligt orange-rött hår, ganska långt och semi-dreadat, uppsatt i en tofs. ljus, nästan blek hy, och klara grönblå (mest grön) ögon. solljuset som kom in genom fönstrena lyste upp hennes hy och fick ögonfärgen att nästan lysa. eventuellt hade hon en piercing på överläppen, en kula, där mellan näsan och tungan, mitt på rännan. eller så hade hon en ring med kula på septum, eller både. en grön jacka, samma sorts grön som fjällräven kånken-väskorna. jackan var öppen och tröjan under var i en liknande färg.
huden, ögonen, håret och kläderna utgjorde en kontrast gentemot varandra värd att döda för. bland de finaste färgkombinationerna på en tjej jag kan föreställa mig.
jag minns inte hur drömmen började, men jag eller hon, eller jag och hon var på något litet snabbmatshak. det kändes som att jag befann mig i utkanten av en större stad, en sån ort mellan förorterna och stan. det var försommar eller senvår och eftermiddag. solen lyste, men luften var fresco, tillräckligt för att bära en tunn jacka utomhus. jag var förstås utan jacka, men med munktröja, som jag brukar. omgivningen var relativt folktom och jag minns inte vad varken hon eller jag gjorde där.
hon kommenterade mitt hår när vi satt på en stentrappa utanför snabbmatshaket. det var inte riktigt någon ordentlig dialog som fördes mellan oss, mest sas det någonting lite då och då, vi mest satt och var passivt sociala med varandra. hon gestikulerade med ett lätt huvudryck "kom med", och sa "så dreadar vi ditt hår" medan hon reste sig upp och vi började gå. vi gick in i hyreshuset hon bodde i, som var närliggande, och jag var fascinerad och pratade på om hur häftigt med ett sånt old school slitet hyreshus. färgen på väggarna var grön och det hade uppenbarligen inte blivit ommålat på länge, i stort sett varje hörn och kant i byggnaden var nött med en eller flera sprickor. det var en kal men upplyst byggnad och vi gick upp i spiraltrappan, minst två trappor upp, och in i hennes lägenhet.
hennes lägenhet lika kal som resten av hyreshuset, men mer upplyst tack vare de stora fönstren, två i varje rum. första rummet var ett kök, till höger om det ett sovrum, och till höger om det ett tv-rum. det var väldigt spartanskt och kändes mer som någon precis flyttat hemifrån och inte hade mycket mer grejer än en säng, soffa och en gammal tv att fylla lägenheten med.
i rummet längst in fanns en gammal soffa i en ljus brunaktig ton som vi satte oss ner i. vi sa inget, och kände inte heller behov av att prata. och där stannade tiden.
Woh!
Borde skriva mer, men hittar inget bättre.
