jagharentrasigcykel

För tusen år sen när det var japandagar i stockholm, var det ett band som spelade på medis. De körde covers på gamla tvspelslåtar och jag var astaggad. De insisterade att de spelat fördigt fastän jag och några till ville att de skulle fortsätta. De hade motivationen "man ska ju lägga av medan publiken fortfarande vill hör mer". Det är ungefär så jag har lämnat japan idag. Igår hade jag en fruktansvärt trevlig sista heldag där.
Större delen av dagen spenderades med Jan i harajuku, glidandes omkring i olika konstgallerier. Jag var nästan nära på att köpa en skitball marionettdocka för 2500 espänn. (Vet inte om jag ändå borde gjort det, den var ju jävligt ball.)
Mot kvällen träffade jag efter många ohm och män äntligen Saki, den omtalade svensktalande japanskan som Niklas pratat så gott om. Hon var helt adorable, hade med sig en skittrevlig arbetskamrat och vi hängde tillsammans med min husvärd i någon typ av pub där vi sjöng, lärde mig pickup lines på japanska och drack olika japanska alkoholhaltig drycker tillsammans. Då kände jag verkligen att det kanske inte vore helt fel att förlänga resan med någon vecka...?
Nu på väg hem med rätt känsla (åtminstone ifall det varit en konsert), att fan, det vore ändå jävligt nice att åka tillbaks dit igen.

Nu sitter jag i en hiphopklubb som rekommenderades på internätet. Det ligger ute på någon typ av industriområde ute i ingenstans, typ 150 kr intråde, klockan är halv tolv på en fredagkväll och stället är helt tomt. Hah.
Jag vet inte riktigt vad som gick fel i min planering. Satt tom själv på hostelet och chillade för att inte vara den första på plats. Är tydligen inte helt kalibrerad till det japanska nattlivet.
Det vore förstås på sin plats att sticka, se mig omkring för att återvända senare. Men området omkring verkade pretty much dött. Så vad gör jag? Mottar min gratisöl, lyssnar på helt ok musik och sätter mig och skriver, såklart. Vem vet, stället kanske kommer igång om en timme eller två! Det var förresten en annan ensam stackade som också kom hit precis efter mig, undrar var han tog vägen. Inte för att jag skulle kunna snacka med honom, oddsen pekar mot att ingen kan engelska. Dock! Hiphopklubb; sannolikheten ökar något. Pytte.
Musiken är us-amerikansk, kommer förhoppnings höra åtminstone en japansk låt ikväll.

Jag tror det är tre dudes här nu, inklusive mig, exklusive de som jobbar här. Jag känner att det är lite som en tävling om vem av oss som ger upp först och sist. Båda vinner, på varsitt sätt.
De har båda gått in i någon ingång jag trodde ledde till toaletten, det kanske är en väg till ett andra dansgolv. Hade kunnat tro att folket kanske var där om inte entrévärden sagt att det faktiskt var tomt innan jag kom.

Alltså det här med rökning. Alla är överens om att det är dåligt på många sätt bla bla. men just nu är jag glad över stt jag har ett paket cigariller med mig.
Jag är ingen storrökare på något sätt, hemma röker jag kanske en eller två i månaden, och här nu under japanvistelsen håller jag på med min andra. Just nu blir det förutom detta skrivande, inte bara en guilty pleasure, utan också ett högst passande tidsfördriv. 

Hah, bubblebutt. Den där bruno är min svärmorsdröm.

För övrigt, det bästa med japan när det kommer till uteliv är att de är sämre än svenskar på att dansa. Och jag som fuldansare känner mig plötsligt småhäftig på dansgolvet.

Jag hör överallt att det är svårt om inte omöjligt att som utlänning komma in i det japanska samhället. Men jag vet inte om jag skulle vilja det om jag bodde här. Skulle nog föredra att vara och hänga med outsiders, det finns ju även japanska såna, typ de som reser och är nyfikna på andra språk och kulturer. Det sättet att leva som inte innebär mer än en ledig dag i veckan är inte riktigt min grej.

Jag tyckte jag såg en japan-hona här omg. Förvåningen.
Hur ser queerkulturen ut här? Förmodligen supersegregerad från den större kulturen. Det störde mig med de franska hummus jag lärde känna i aix, det upplevdes verkligen som att homos bara umgicks med homos. Säkert ännu mer så här. För att inte prata om alla garderobshoms som förmodligen finns. Visst är sveriget iaf lite mer integrerat? Jag vill verkligen tro det, och det gör mig lite patriotisk.
På tal om segregering, sitter jag på ett hörn lite vid sidan om i klubben. Tvivlarn starkt på att någon skulle sätta sig i närheten för att jag inte är "en av dem". Ibland får jag den uppfattningen i kollektivtrafiken, men det skulle lika gärna vara inbillning egentligen. De har lite samma sätt som i sverige här på det sättet, att inte sitta vid någon om det inte är nödvändigt.

Sjukt, jag har snart suttit här i en timme nu, fortfarande i princip ingen här. Lugn kväll ikväll, it seems. Värt att dra in till stan inatt? Är nyfiken på nattlivet jue. Men tågen har nog slutat gå nu förstås. God damn.

Rätt kul att faktumet att jag har skrivit så här mycket nu visar hur kvällen ser ut.

Får åtminstone gå förbi china town på vägen hem sen för att öka sannolikheten att bli överfallen eller något annat spännande.
Inställningen gentemot kineser känns rätt genomgående här: de är otrevliga, smutsiga och luriga. Rasistiskt? Vem bryr sig, de är smutsiga! Inställningen börjar smitta av sig på mig och det känns jobbigt.

Ah, en av killarna jag trodde var gäst jobbar visst här. Men han är en jag inte räknat upp här ändå.
Men ok nu åtminstone en 6-7 gäster och inte bara killar. Jag känner att det förmodligen är som i sverige, att om det åtminstone är en 5-10 tjejer så sätter de igång dansgolvet, eller iaf gör ett tappert försök.

Jag känner att de kulturella jämförelser jag gör med japan är med sverige och frankrike, vilket förstås är logiskt, för att de är de två länder jag bott i (även om det bara var 5 mån i la france).

Ok hur länge stannar jag? Det är upp till mitt tålamod, snart är klockan ett. Skulle det varit festkväll, hade det åtminstone varit halvfullt vid det här laget.
Mitt tålamod är större än mångas, stannar till halv två, sen börjar jag röra mig såvida inget fantastiskt händer.

Nå, inget fantastiskt hände och jag drog en kvart tidigare än tänkt.
Inte heller vart jag överfallen på hemvägen eller något annat som kunde gjort kvällen minnesvärd.

Jag har nu (två dagar efter tidigare skriven text) fortfarande inte riktigt begripit mig på yokohamas nattliv. Det finns ett nöjesområde som verkar vara aktivt med barer och diverse in på natten, men jag hittade inget som kunde mäta sig med osaka eller tokyo.
Igår kväll (lördag) när jag strollade förbi yokohamas lilla nöjesområde hörde jag livemusik från en jazzklubb och gick in. Fantastisk musik som jag tyvärr bara de sista 4 eller så låtarna av, men satt kvar och med min knaggliga japanska och deras knaggliga engelska pratade vi musik och språk. Riktigt trevlig stämning bland folket, en av servitriserna kunde lite spanska och de satte igång gipsy kings på högtalarna.
Det var slutet på min lördagkväll som egentligen till en början gick så dåligt den kunde gå.
Det var tänkt att jag skulle på kalas hos en kompis kompis, en svensktalande japanska, med svensktalande kompisar. Kvällen ställdes samma dag in pga sjukdom, vilket var väldigt synd. Men då kunde jag iaf istället ge mig ut på äventyr och leta upp en spelning jag var sugen på, med ett japanskt ska-/balkanband! Det tog mig några försök med kollektivtrafiken, stannade förbi starbucks (gratis wifi) för att rita en karta i mitt lilla anteckningsblock över hur jag skulle gå för att hitta. När jag till slut kom fram till den lilla klubben blev det tvärstopp vid dörren, för det var tydligen slutsålt. Och det såg verkligen smockfullt ut. Bitterheten föll över mig. Visste inte riktigt var jag skulle ta vägen ett tag.
Men då! Kunde jag åtminstone gå på oktoberfest med några us-amerikaner jag träffade i klätterhallen! Väl framme i starbucks igen för att kolla var de höll hus, fick jag veta att de istället bestämt sig för att dra till en helt annan stad och käka middag där.
Jazzpuben lyste upp min kväll. Tog en promenad förbi chinatown på vägen hem, men där var allt stängt och släckt. Bra, då missade jag inget särskilt där åtminstone.
Ändå förvånad över hur lite uteaktivitet det var den helgen. Kanske är det helgen innan löning? Alla kanske var på oktoberfesten? Kanske heeelt missade the place to be? The place to be kanske är tokyo (halvtimme med tåg, fortare än att ta sig från södertälje till stockholm)?

Det finns så fruktansvärt mycket att säga om kollektivtrafiken här att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Men jag börjar nog ändå med det som gjorde mig mest förvånad. Att i landet där tåg och tunnelbana är a och o för massa miljoner folk att dagligen röra sig smidigt och relativt snabbt över stor landsyta, slutar allt abrupt kl 23-01. Ingen mer kollektivtrafik efter det, inte ens de mest centrala och använda linjerna på helger! Inte ens nattbussar finns! Sykt! Det tog mig runt en kvart för att förstå det faktumet när en av våra värdar förklarade det för oss, och jag höll inte tillbaks med att berätta om stockholms fantastiska kollektivtrafik där nattbuss gick varje natt och tunnelbana hela nätterna på helger, håhå! Jorå!

Detta har format en del av livsstilen här. Det här med att missa sitt sista tåg är nog rätt jobbigt, men det är så de famösa kapselhotellen växt fram. Det finns också manga- och internetkaféer där du hyr ett bås med bekväm fotölj per timme där många väljer att spendera sin natt för att det är billigare än hotell. Jag tog i på en sån när jag kom fram till yokohama med nattbussen kl 5 på morgonen. Hade inte sovit mer än 4 timmar, allt var öde, fortfarande lite kallt, och hade ingen större aning om var jag skulle ta vägen i den för mig okända nya staden. Tre timmar på mangakafé var perfekt. Sov som ett barn.

På tunnelbanan är det ganska kul att roa sig med med titta på alla som sitter med hängande huvuden som sover eller halvsover. En klassisk och sanningsenlig bild av tokyo som jag fått redan i sveriget.
Jag fick också chansen att se en tunnelbanevagn som under rusningstrafik endast var för kvinnor. Tydliga stora skyltar vid dörrarna. I princip alla killar jag träffat är så blyga och/eller respektfulla att det är svårt att tänka sig att det är så utbrett med groping, särskilt på tunnelbanan, att problemet diskuterats på regeringsnivå och att den här typen av åtgärder varit nödvändiga. Det kanske inte alls är vanligare än i tex sverige, bara behandlar problemet på ett annat sätt? I dunno. Jag tänker också på "söta undergivna flickan"-idealet som jag uppfattat som stort här, att i den ingår en attityd som inte ryter till och säger emot. I kombination med att äldre mäns önskningar respekteras, och att den "den nördiga, antisociala perversa typen" är mer normaliserad.
Dessa spekuleringar leder nog ingenvart förutom möjligtvis mot mer fördomar hos mig gentemot kulturen.

Vill tillägga att tåg- och tunnelbanesystemet här är det mest komplicerade jag varit med om. Jag gillar att åka tunnelbana, känner att det är något jag vill testa på i varje stad där det finns att tillgå. Har åkt tunnelbana i köpenhamn, berlin, warsawa, paris, toulouse, marseilles, peking, madrid, barcelona, santiago. Inte i belgrad, vågade inte. Generellt funkar de mer eller mindre likadant överallt. Även om det varit stora komplicerade system med många linjer och stationer, har det alltid varit bra skyltat, med lätt att få överblick om det skulle behövas.
I japan finns det ungefär en miljard tåg som åker kring ungefär tio miljarder stationer i cirka en miljon olika linjer, som ägs och drivs av mer eller mindre tusen olika företag. Varje företag har sin egen karta över sina linjer, med sina biljetter och priser. (Lätt överdrivet, det finns faktiskt kort du kan ladda med pengar som dras varteftersom du åker. Inga rabatteringar, men inte heller komplikationer.)
När jag skulle försöka hitta mitt lokala tåg från yokohama blev jag så frustrerad och arg att jag ville slåss. När jag frågar en tågvärd i min fantastiskt knaggliga japanska säger han något och pekar åt ett annat håll. Jag kan inte läsa kanji, försöker ändå identifiera tecknerna så jag kan känna igen tex stationsnamnen eller linjenamnen ("okej hus med fyra fötter och en blomma på taket. Tre streck brevid kvinna under tre rutor. Got it."). Funkar helt ok faktiskt.
Idag ska jag försöka ta mig in till tokyo igen. Igår hade jag tur och frågade en kille som visade sig kunna engelska. Han var själv japan från tokyo och var tvungen att fråga någon annan. Jag stod på rätt perrong, men skulle inte ta första eller andra tåget som kom, utan tredje. Räknar med att det tar mig dubbelt så lång tid att resa än om jag hade vetat vägen.

Nu på väg från osaka till nagoya. Planen var att jag skulle airbnba där, men i förmiddags insåg jag att jag inte ens fått bekräftelse av de jag requestade. Detta lär bli intressant iaf. Kanske får testa ett sånt internet- eller mangakafe till slut heh.

Känner mig rätt nere idag. Tror stor del av det är pga den massiva baksmällan från igår, men också från neglecten av zoe som jag inte lyckas lista ut riktigt. Plötsligt är hon inte intresserad alls alls av mig. Inga initiativ till att prata, korta svar etc. Känns som ingen big deal för henne, jag var väl rolig ett tag men jobbig i längden? I dunno. Typiskt en sån grej jag vill ha utredd och tydligt förklarad för mig, men det känns dödfött, särskilt nu. Synd, jag gillar ändå henne.

Jag är sjukt glad över att jag gillar att bouldra, det känns som min fasta punkt i resan; om jag inte vet vad jag ska göra - boulderhall.
Jag har tidigare inte sett mig som en reseperson, har liksom inte förstått vad jag ska på nya platser att göra. Att resa för att träffa en kompis, visst. Men typiska turistattaktioner som tempel och museum ger mig bara så mycket. Och jag klarar mig mycket väl utan.
Förutom det jag tidigare vetat om som är av intresse för mig vid resor (träffa människor, gå kurs, bouldra) har jag också börjat uppskatta den ensamma stillheten allmer. Det tvingas på en vid såna här sammanhang när jag åker buss eller tåg, eller inte har något att göra på en stund.
Det är inte riktigt något jag trivs i egentligen, iaf inte en längre tid, men jag tror jag känner ett visst behov av det, stillheten alltså. Därmed utsätter jag mig i lägen då det tvingas sig på mig.

För övrigt en sjukt dum idé att varken ha med sig mat eller vatten på den här 4-timmarsresan.

Jag börjar erkänna för mig själv att jag har en viss typ av självskadebeteende going on, som jag säkert haft kanske alltid. Eller åtminstone kanske orsaken alltid funnits, eller att det varit sättet att hantera en viss typ av problem. Jag vill betona att jag är tillräckligt säker på att det inte av den sjukliga sorten, dvs den som gör att det krävs någon typ av vård. Min hälsa blir liksom inte serisously jeoperdised (oj vilket svårt ord att stava).

Jag, så humble som jag är, tror inte att jag är särskilt unik i det beteende- eller tankemönstret. Men det är liksom tillräckligt svårt att accurately analysera en så pass undermedveten struktur hos mig själv, så att försöka sig på en liknande analys hos någon annan är nog i princip omöjligt att pricka rätt. Men min utgångspunkt är att jag förmodligen inte är särskilt olik de flesta andra.
Anyways.

Sjukt vackert här, åker igenom något bergigt område, allting helt trädbeklätt.

Varför har jag inte varit i norra sverige än? Eller mer i norge? Pinsamt.

En egenskap eller inställning hos mig jag tycker väldigt mycket om är att jag ser allting som väldigt osäkert. Även om det finns en absolut sanning, finns det (med största sannolikhet) inget sätt att veta att tex med ett påstående prickat rätt. Även de "lättaste". Typ att du ser en blå boll och kan säkert påstå att den är blå. Men det går inte.
Denna principen kan lätt få en att jaga sin egen svans, men den ger mig frihet att tänka, och det gillar jag.
När jag uttalar mig säkert om något, gör jag det i retoriskt syfte.

Fortfarande hungrig.
Åkt halvvägs.

Jag har tack vare niklas fått tag i Sakis telefonnr, en japan som studerat i sverige och bor i yokohama. Förhoppningsvis får jag tag på henne så kan vi ses. Jag tror jag är kär i henne, eller min illusion av henne. (Jag förstår mycket väl att jag inte är kär i riktiga Saki). Jag håller på och läser sputnikälskling av murakami

Oj nu stannade vi visst.

Rastplats, flaska vatten, risboll och något konstigt snack. Jag och alex sa att vi skulle köpa något okänt varje gång vi handlade på snabbköp, har tyvärr inte alltid hållt mig så men denna gång! Det verkar vara någon typ av potatispinnar med grönsakskrydda, ska bli spännande.

Jo, murakamis karaktärer är alla väldigt fokuserade hela tiden, allt de säger och gör är väldigt noga övervägt och det finns en skönhet i det. Detta har blivit något av en stereotypbild för japan och japaner hos mig. Inte alls på ett dåligt sätt förstås. Och Saki är en murakamikaraktär. I mitt huvud förstås. Det är nästan så att det är bäst att inte träffa henne även om jag skulle få chansen. Trots att jag är mycket väl medveten att jag har fantasierat ihop en person som jag gillar, kommer det bli svårt att inte ställa illusionen mot den verkliga människan, vilket är orättvist.
Men well, det är inte alls så illa som jag får det att låta som, det är kul att leka med tankar.

Jag tror att jag i japan känner mig som en fransk i sverige.
Svårt att utveckla det där i skrift, men här känner jag mig mer öppen och well, exotisk, än infödda, därmed bara snäppet coolare. Jag har inte någon annanstans käns att jag kan glida omkring på egen hand och ha kul genom att prata med främlingar. Kan vara en åldersgrej också. Jag ser franskfolk som något öppnare och närmare sina känslor jämfört med svenskar. Synd att jag inte kan tillräckligt med japanska för att faktiskt prata med dem på riktigt istället för att gissa mig fram till hur de är.

De här potatispinnarna är verkligen inte alls illa. Not bad at all. Lite åt pommes-hållet förstås, hundra gånger bättre än salta pinnar. Jag önskar salta pinnar försvann och ersattes med detta.

Va börjar nog närma oss nu. Ännu en stor stad.. Kommer nog inte se en liten, förutom dagstripp till nara kanske.