jagharentrasigcykel

Jag får lite småångest varje gång jag komplimerar någons (flickors) utseende, genom att göra det bidrar jag till att göra deras utseende till den största källan till känslan av bekräftelse, jag bidrar till utseendefixering och objektifiering. Hemskt!
Jag objektifierar folk som satan, vilket är jävligt hemskt, men på senare tid mer än tidigare.
Jag tror det eskalerade när det började skämtas och drivas med det, när man "låtsades att vara en mansgris" liksom, blev på riktigt efter ett tag. Ungefär som när vi i gymnasiet körde massa rasistskämt, i avdramatiseringens namn; vi körde stereotyprasseslurs, typ "jävla neger!", "judehora!" etc. Well, uttrycken stannade och värderingarna fastnade, och det märktes av när jag såg svarta på gatan och tänkte automatiskt "titta en neger!", och liknande. Jag tror just rasistgrejen har för det mesta gått över sen dess, och ja, nu som sagt inne på kvinnor och objektifierandet av dem.
Hemskt.
Jag tror iofs jag måste jobba mer på att medvetet bekräfta människors existens och varande i fler nivåer än utseendemässigt. Alltså, istället för att sluta bara bekräfta utseende, "snygg", "fin", "söt", får jag väga upp med att också visa att jag uppskattar människor som kompletta människor. ... hur nu man än gör det.